#metoo

Just nu är det flertalet som skriver om att de blivit utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier under #metoo. Detta har blivit ett fenomen på sociala medier som fått många, främst kvinnor, att beskriva sina berättelser som de undanhållit tills nu. På något sätt peppade detta mig till att berätta min historia, trots att jag är rädd för att många reaktioner kan komma. Dock tar jag mig i kragen och gör det ändå eftersom jag tycker fler i samma situation kanske har en möjlighet att bli hjälpta så får jag övervinna min rädsla över vad folk ska tycka och tänka om mig. Nedan kan ni läsa min berättelse:
 

Idag har jag valt att bryta tystnaden! Men det är inte lätt att göra det efter att ha levt med denna mörka hemlighet inom mig i så många år. Det hela började när mina föräldrar valde att flytta från Finland till Sverige för att ge mig en bättre framtid, de ansåg att det fanns fler valmöjligheter för mig i Sverige. Vi flyttade till lilla Virsbo när jag skulle börja ettan och fylla 7 år. Det var då helvetet började brinna tack vare en ingift man i familjen. Men min släkting och han verkade lyckliga. Men någon som inte var lycklig; det var jag! Jag kommer aldrig glömma hur denne man började ta på min lilla barnskropp precis som om han ägde den, jag kommer heller aldrig glömma hur mycket stryk jag fick om jag gjorde motstånd eller försökte rymma från hans grepp. Jag minns paniken och hur mitt barnasinne tynade bort. Jag var 7 år och skulle börja ettan. Jag minns hur han använde sina fingrar och slickade på min kropp och hur han en dag när jag var sjuk, jag var 10 år och hade vattkoppor, misshandlade mig när jag gjorde motstånd för att jag inte orkade. Han drog upp mig och höll mig upp och ned och höll ett hårt grepp om mina anklar. Han ställde foten på mitt ljusa hår och ryckte till kraftigt uppåt så en stor tofs av hår slets från mitt huvud.

Varje gång vi skulle åka i bilen skulle han sitta i mitten bredvid mig. Ingen annan fick sitta i mitten för då blev han upprörd. Syftet med detta var att han skulle ha möjligheten att dra upp min gylf och stoppa in sina vidriga vuxna karlfingrar. Jag minns hur jag såg upp mot stjärnorna och ropade på hjälp inombords, jag skrek efter änglarna, jag skrek efter Gud. Jag hade gått i söndagsskola några gånger så jag hade uppfattat att det fanns en Gud uppe i himlen som älskade alla barn. Varje gång han använde min kropp till sitt eget förfogande skrek jag inombords och ropade efter den Gud som jag fått lära mig älskar alla barn. Ett barn vet inte vad detta är, ett barn vet bara att sexuella övergrepp känns fel.

Åren gick och jag fortsatte att bli utnyttjad, främst i mitt lilla flickrum varje söndagskväll när det var bastu och de kom och hälsade på. Aldrig reflekterades det över varför han alltid skulle vara i mitt rum eller varför han skulle sitta bredvid mig i bilen. Aldrig stoppades han när han sprang efter mig när jag försökte rymma. När han fick tag på mig gick han innanför tröjan och vred till mitt ena bröst så hårt så jag fick panik och slog till honom i ansiktet varpå han vred ännu hårdare så jag började gråta och fick märken. Detta är en bråkdel av allt jag fått utstå mellan jag var 7 till 15 år. Han förstörde min barndom. Ingen visste något, mina föräldrar var helt ovetandes. Jag levde ensam i detta mörker och kippade efter andan varje dag. Jag berättade första gången för min mamma när jag var 24 år, nästan 10 år efter att de sexuella övergreppen och våldet upphört. Hon blev förstörd. Jag såg hur skulden växte fram och hur dåligt hon mådde. Sömnen togs ifrån henne. Tanken på att hennes barn haft det så dåligt när hon trott att jag haft det bra. Mina föräldrar har idag stöttat mig.

Jag trodde att jag aldrig skulle vara kapabel till att få egna barn, att föda barn eftersom jag fått leva med smärta och blödningar som barn. Men idag har jag en make som älskar mig över allt annat och påminner mig om det varje dag. Jag har lyckats föda tre fantastiska friska barn på naturlig väg och jag känner mig stolt. Skräcken finns fortfarenade där och vissa dagar faller jag platt och gråter när jag blir påmind om det otäcka jag fått genomlida. Främst är rädslan för att mina egna barn ska råka ut för samma sak utan min vetskap. Jag vågade aldrig berätta för någon eftersom jag visste att han skulle misshandla och våldta mig och jag var rädd för mitt liv. Dessa män är så listiga och visar upp två olika sidor, men det var bara jag som visste hans riktiga sida. Jag är trött på att vara offer, trött på att vara den som får leva med skammen. För så är det. Det är en enorm skam och ett stort lidande.

Jag klarade mig, men det finns så många andra barn i vårt samhälle som tar sitt liv på grund av att de blir utsatta för sexuella övergrepp och det måste få ett stopp. Någon gång i framtiden hoppas jag kunna få arbeta med att helt utrota detta, men till dess hjälpa de barn och ungdomar som utsätts för liknande missöde som mig.

Mannen som utsatte mig går fortfarande fri på våra gator, han fick aldrig något straff. Men jag lever med såret varje dag och ibland rivs det upp. Jag kanske inte alltid är den som är framåt, men jag försöker göra mitt bästa att leva så normalt som möjligt trots min barndom. Jag lever tack vare att min man William tog mig ur helvetet. Han var den som satte stopp för eländet, han räddade mig. Det var honom jag berättade för först.

Till er alla som frågat mig om jag tror på ”Gud och sånt skit” så är mitt svar ”Barnatron var det som hjälpte mig, för jag visste att det fanns någon bland molnen som älskade mig trots att jag kände mig värdelös. Det var så mycket mer mycket mer än bara att tro”.

Varför jag aldrig vågat berätta är för att jag har varit så rädd för att folk ska tycka illa om mig, se ner på mig eller ändra sina åsikter om mig. Att jag ska mista vänner. För så är det, skammen lever kvar än idag och kommer göra det resten av mitt liv. Jag har hört flertalet säga ”Du är alltid så glad”. Jag vill inte att det ska ändras även om jag vissa dagar mår sämre än andra, men jag visar det inte. Jag har lärt mig leva på så sätt att jag kan hålla en finputsad utsida även om insidan är trasig.

Till er som uttryckt flera gånger ”Du har haft det så lätt i livet, du vet inte vilket elände vi fått gå igenom” eller ”Du har fått allting serverat i livet”, jag vill att ni får er en tankeställare. Jag har inte varit öppen med det jag fått utstå, men för det kan andra inte anta att jag inte fått gå igenom ett brinnande helvete på jorden. Såsom min mor gjorde gör jag för mina barn; läser alltid ”Gud som haver barnen kär” för detta gav mig styrka och kraft att utstå det mest fruktansvärda ett barn kan genomgå… Vart vill jag komma med att publicera detta för allmänheten? Jo att allting är inte alltid som det verkar, det kan vara svårt som förälder att inse om ens barn får utstå sexuella övergrepp men var så snälla och fråga era barn. Så en morot. De kanske inte vågar berätta första gången, men efter några gånger kan sanningen krypa fram och ett fortgående lidande kan stoppas. Var aldrig rädda för att ställa frågan. Som förälder tror man att man känner sitt barn, men även barn kan bära på stora hemligheter. #metoo

Plugga dygnet runt!

Hej bloggen!
Vi ses inte så ofta men jag tänker på dig emellanåt.
Just nu är det en galen period med tentaplugg upp till öronen. Fru Elin har bestämt sig för att bli barnmorska  (som jag drömt om i snart 9 år), och nu är det snart dags att skriva terminens sista tentamen!
 
Jag ska försöka ge lite mera omsorg till dig bloggen när mitt liv är mer i balans och inte en massa korvstoppning med graviditet och förlossning pågår. 
 
Puss och kram
 
När jag hade två hospiteringsdagar på förlossningen och fick närvara vid 3 mirakulösa ögonblick.

Att vara en förälder...

Hej på er! Jag vet att jag inte är en aktiv bloggare längre, och ibland saknar jag det. Just det att få skriva av sig och dokumentera sin vardag. Men när livet är ett totalt kaos mellan blöjbyten, snett hus och prestationsångest så är bloggen den som hamnar i sista hand. Nu vill jag skriva av mig vad gäller mina tankar om föräldraskap.
 
Hörrni... ärligt talat... är det lätt att vara en förälder? När man inte blivit det ännu så har man sina tankar och idéer om hur man vill vara och hur man vill uppfostra sina barn. Si och så gjorde mina föräldrar och så vill jag inte göra. Men när man själv får barn så inser man att man är mer lik sina föräldrar i uppfostran än man tror, och man förstår varför de gjorde som de gjorde. Till exempel varför de sa nej till vissa saker, det var ju inte för att vara elak utan för att de är rädda om en. Det man aldrig förstod som liten är en förälders oro för sitt barn som ständigt biter en i hälen. Och det ENORMA ansvaret man tilldelas.
Jag vill gärna göra saker och ting perfekt, jag har en hög ambitionsnivå och när det inte blir som jag vill så är det lätt att hela min värld rasar. På sociala medier ser man oftast hur mammor och pappor leker med sina barn i lekparken, men det jag brukar se är att många låter barnen springa fritt medan föräldern sitter med telefonen uppkörd i ansiktet och inte har den minsta aning om vad barnet gör. Sedan tar man en bild och skriver om hur mysigt de har det tillsammans. Men är det verkligen att vara tillsammans? Jag kallar det för därvaro och inte närvaro. Man är där fysiskt men inte mentalt. Jag vill inte dra alla över samma kam, så ni som faktiskt leker med era barn och fotograferar emellanåt ska inte ta åt er. Visst behöver man sitt andrum, det förstår jag till fullo men jag måste medge att ibland blir jag smått irriterad när föräldrarna inte har uppsikt för fem öre. Smartphonegenerationen kan vara knepig ibland. Fast det jag egentligen vill säga med det är att vardagen med småbarn är inte så perfekt som den ibland verkar.
Hur är det hemma med tre små barn? Ett enkelt svar: KAOS! Jag tvättar, plockar undan, lagar mat, diskar, går ut med hunden, byter blöjor och någonstans däremellan ska jag hinna äta och gå på toaletten. Det finns inte tid för vila dagtid och på kvällarna är jag själv så trött så jag knappt orkar med något annat än att sova. Medan jag sliter så roar sig ungarna med att stöka desto mer.
Jag har två barn som bråkar med varandra stup i kvarten, de härjar och hittar på hyss. De gråter och skriker. Sen korta stunder kan de faktiskt vara vänner. Halleluja!
Sedan ska jag mätta en bebis och tillfredställa henne. Mitt liv är autobahn 24/7. Ändå älskar jag mitt liv som mamma, jag skulle inte byta bort det mot någonting. Barnen är det bästa som finns. Även om man ibland vill slita håret av sig. Det är inte lätt framförallt inte när det kommer till uppfostran. Det är mina värderingar som formar dessa små människor. Vad ska man säga? Hur ska man säga? Hur ska man göra? Hur ska man bete sig? Mitt beteende och mina värderingar smittar av sig på mina ungar och jag vill givetvis att dessa små individer ska vara de bästa medmänniskorna som vandrar på denna jord. Men uppfostran är inte lätt... Det går inte att vara perfekt även om man vill det. Ibland struntar jag i att hemmet är kaos. Leksaker överallt och frukosten står kvar på köksbordet. Men då spenderar jag tid med barnen istället. Vad hände då? Jo någon kommer och knackar på och ser mitt kaos. Då kommer bortförklaraingarna. Känner ni igen er? Man börjar rabbla upp hur ungarna stökat ner allt och att man inte hunnit städa mellan alla barnrelaterade sysslor. Men varför egentligen? Varför ska man bortförklara sig? Folk vet ju att jag har tre små barn som inte sitter nett på sina rum och leker i tystnad. Nej jag har två vilddjur som har hela huset som sin lekplats och en bebis som ser på hur syskonen far runt som tokar. Men jag måste medge att de har ruskigt roligt också. Ibland förösker jag sätta gränser med leksakerna som ligger utspridda, men det går inte så bra. Jag vill ge mina barn frihet men ändå begränsningar.
Åter till detta med kaos-hemmet. Jag vill förmedla att man mår mycket bättre av att ibland bara släppa taget. Ibalnd får kaoset växa fram men sålänge man ser barnen vara lyckliga så är det okej. Det är okej att livet inte alltid blir som man föreställt sig. Att man inte gör exakt som man tänkt sig. Mår barnen bra så är det huvudsaken. Ibland måste man våga släppa taget om allt och vara flyta med i kaoset. De som inte accepterar mitt hem har ingenting här att göra.
Jag lär mig mer och mer för varje dag hur det är att vara en småbarnsförälder och hur man ska hantera trotsåldern. Det är inte bara jag som lär barnen, utan de lär mig så otroligt mycket. Fy vad tråkigt ett liv utan barn skulle vara. Barn är fantastiskt! Och faktiskt alla småbarnsföräldrar där ute! Där är okej om ni inte orkar vara världens bästa mest pedagogiska förälder varje dag. Vi har våra upp och nedgångar, men det viktiga är att vi finns där för barnen när de verkligen behöver en förebild. Vi måste tillåta oss själva vara på paus mellan varven för att samla kraft. Livet med barn är inte lätt, men det är underbart och utmanande. Det mest fantastiska är att just jag är deras förebild, att jag fåt bli kallad mamma och att de är mina avkommor. Att få vara förälder är en gåva man ska ta tillvara på. Jag kan inte föreställa mig hur livet kommer se ut när barnen är vuxna. Tystheten och lugnet kommer göra mig tokig. Livet med barn blir inte alltid som man planerat, man får ta dagen som den kommer och göra det bästa utav det. Att jag kommer i sista hand gör inte så mycket, även om det skulle vara skönt att få pyssla om sig själv så finns det inte utrymme för det. Jag är inte alltid den perfekta mamman som jag föreställt mig men det är inte det viktigaste, utan jag försöker så gott jag kan utefter mina förutsättningar. Jag vet det bästa för mina barn och det är däremot viktigt och kaoset vi lever i, ja... det är mitt kaos och jag gillar mitt kaos (ibland) eftersom det är skapat utav mina älsklingar med stor inlevelse och fantasi. Det jag ser som kaos upplevs i deras ögon som en fantasivärld som får liv. Som sagt en vacker dag kommer jag leva utan detta kaos, vad ska jag göra då? Vad gör det att trampa på en legobit som trängs in i foten när man har barn som mår bra och har ett tryggt hem? Ibland måste man tänka om, sluta se alla måsten och se förmånen att få vara någons mamma.
Jag hoppas att när de blir stora så tänker de tillbaka på sin barndom och ser glädjen i den, hur deras barndomshem var deras lekborg fylld av möjligheter. Att det var just här som de skapade sina drömmar om framtiden och att mina tillrättavisningar gav dem förstånd till vad som är rätt och fel.
 
 

Namnsdag

Idag är det vår älskade Desiderias allra första namnsdag. 

Balett

Här är min lilla Evangeline.  Som egentligen inte är så liten längre. Hon har tränat balett i ett år nu och i helgen ska hon ha sin andra stora föreställning framför 100-tals människor.  Stolt mamma?  Oh ja... Hon har blivit så duktig.  Det var bland det bästa vi gjort; att låta henne gå på en striktare balettskola. Eftersom hon har fått en så otroligt bra hållning, som jag hoppas hon får nytta av genom hela livet. 

3-barnsmamma

Hej där mina trogna följare och nya besökare! 
Att jag blivit dålig på att skriva här är ett faktum. Men jag har haft så otroligt mycket att göra. Den 14 februari,  på alla hjärtans dag,  föddes vårt tredje barn. En flicka som fick namnet Desideria pga dess betydelse,  nämligen den önskade/den efterlängtade. Imorgon blir hon tre månader. Tänk att fantastiska tre månader har redan gått!? Just nu är det full fokus på hennes dop. Det ska städas då vi ska ha dopfesten hemma,  det ska dekoreras och mat ska ordnas. Även denna gång ska jag hålla tal i kyrkan till min dotter, vilket jag även gjort för mina andra två barn. Nu gråter Desideria så det är dags för mig att avrunda. Vi hörs!
 
Vår älskade Desideria
 
 

Att barn kan vara så elaka...

Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften man kan besitta. I helgen hände en incident som fick mig att grubbla på mig själv som mamma. Tog jag rätt beslut eller gjorde jag saken värre?
Evangeline lekte med två kompisar, dessa två har känt varandra länge och Evangeline är därmed "nykomlingen".
Jag skulle ut på en promenad med hunden och Phoenix och upptäcker att E är upprörd. K och M går framför henne och uttrycker att de ska hem och äta till K och att de inte vill leka med E nu. Jag såg framför mig hur de gadda ihop sig gentemot E.  E blev alltmer upprörd och de två flickorna stötte alltmer bort henne och var rent ut sagt elaka. Jag såg detta från bakhåll och ilskan inom mig bara växte. Att flickor kan vara så elaka mot varandra och ge sig på varandra psykiskt. Det är hemskt!
Jag kände igen mig i situationen. Jag har själv varit med om det som liten. Jag blev illabehandlad av två flickor och blev ordentligt sårad. Jag beslöt mig för att ta E därifrån. Jag sa att hon får följa med mig hem och äta hemma med oss. E blev mer upprörd och jag fick höra både det ena och det andra. K och M satte sig på en filt i K:s trädgård och hade picknick och såg så nöjda ut. E blev mer ledsen och ville förstås vara med. Jag sa bestämt nej och att hon får följa med. Jag ville inte att E skulle bli mer sårad eftersom av erfarenhet visste jag att flickorna skulle bli elakare om hon gick dit. Tror hela grannskapet hörde E:s upprördhet när hon fick följa med mig hem. Väl hemma diskuterade vi om varför jag gjorde som jag gjorde. Att det var för hennes skull och för att flickorna inte var snälla mot henne, men hon ville inte ta in det jag hade att säga. Jag förklarade att jag inte vill se henne bli sårad eftersom jag blivit det som liten och jag vill inte att hon ska gå igenom samma sak. Man lär sig av misstagen eller hur?
Jag och Wille bestämde att om flickorna kommer hem till E efter att de ätit så kan de fortsätta leka, men hon får inte gå till dem. Flickorna kom aldrig efter E, de fortsatte leka med varandra och struntade i henne.
Därmed åkte vi till affären och köpte lördagsgodis så hon skulle bli på bättre humör och tänka på annat.
Nästa dag beslöt vi att E inte fick gå till varken K eller M, utan de skulle komma hem till E om de ville leka. E var ledsen över det, men det kändes bäst så. Varken K eller M kom, men de lekte med varandra. En annan kompis kom nämligen P och de lekte här på gården.
Senare anslöt även K och M. Men K stod kvar vid cykeln och ropade på M och sa att de skulle cykla vidare för hon ville inte leka med E. Då reagerad P och sa att Ni skulle ju leka med E då får man inte göra sådär för det är inte snällt. De struntade i både P och E och cyklade vidare. Det som irriterar mig mest är attityden. Det är små flickor vi talar om i 6 års åldern, och deras attityd är så odräglig. Vart får de allt detta ifrån? Man kan ju funder på hur de har det hemma. Lär föräldrarna ut att vissa människor duger medan andra inte gör det? Jag vet inte...
Jag blir så upprörd så jag vill läxa upp dessa barn och tala in vett i dem, men det är inte min uppgift. Min uppgift är att ta hand om mitt barn och göra henne till den bästa människan hon kan vara.
Jag uppfostrar ingen mobbare, jag uppfostrar en flicka som är en god medmänniska och detta har hon bevisat många gånger. Det jag blir ledsen över är att mina ord i detta fall inte har någon mening känns det som. Hon vill så gärna leka med dem trots att jag förklarat om och om igen att tillsammans är K och M elaka mot henne, men enskilt går det bra. Dessa blickar som barnen ger åt varandra är avskyvärda. Barn ska få vara barn och inte vara mobbare redan som 6 åringar.
Idag verkar E må bättre, hon har förstått vad jag vill åstadkomma. Hon har inte frågat om hon får gå hem till K eller M, utan hon har lekt med andra kompisar istället som faktiskt visat respekt för min dotter.
Men jag har grubblat på mig själv. Har jag gjort rätt? Gjorde jag rätt som tog E ut ur situationen innan den blev värre, eller skulle jag låta flickorna sköta det själva?
Tyvärr så kan jag inte stå och titta på när situationer som dessa uppstår. När barn mobbar varandra då tar jag tag i saken. Jag kan inte låta barn vara elaka mot varandra för det kan få negativa konsekvenser resten av livet. Om detta eskalerar kommer jag tala med flickornas föräldrar, men i nuläget så får vi se om det reder ut sig. Jag anser att det inte är min uppgift att tala med flickorna, för det i sig kan få konsekvenser utan det ska deras föräldrar sköta.
Ni får gärna komma med respons till mig. Hur tänker ni kring situationen? Hur hade ni gjort?
 
 
 

6 år

 
 
Idag den 27 juli är ingen vanlig dag, för det är min dotters 6 års dag! Min lilla fina Evangeline har blivit till en modig, viljestark och klok tjej. I höst börjar hon förskoleklass och antar sig nya utmaningar som hon brukar klara galant.
För 6 år sedan blev jag mamma för första gången, allt var så nytt en ändå så självklart. Jag var/är världens lyckligaste. Hon tog mitt hjärta med storm och gör det än idag. Men tiden går fort, jag kan knappt förstå att hon är 6 år!? Evangeline har ett stort hjärta, hon bryr sig om andra människor och sina vänner. Hon är en god medmänniska och det gör mig oerhört stolt. Hon är en fantastisk storasyster. Hon vågar sätta andras behov framför sina egna, men hon vågar också ta för sig och göra sig hörd. Hon älskar att pyssla, sjunga och dansa. Jag kan se mycket av mig själv i henne. Evangeline min flicka, jag vore ingenting om du inte fanns!
 
 
 
 
 

Elins tvätteri AB

Har försökt ladda upp bilder under dagen utan framgång! Gör nytt försök imorgon. 
Idag har jag tillbringat kvällen i tvättstugan och hängt ut tvätten. Det är så underbart att kunna hänga UT tvätten. Den blir helt annorlunda. Doftar sommar, blir mjukare och torkar fort av vind och sol. Just lovely! 
Imorgon kommer det massa gäster. Det är kalas som står på schemat. Dags att sova! Ha en fin helg. 

Mjölkkannor

 
Har ni sett så fina mjölkkannor? Dessa åkte jag enda till urskogen i Arboga för att hämta. Nu står de och pryder min trädgård, två stora och en liten. Inte det lättaste att få tag på nuförtiden då de äkta är från en svunnen tid och många har tyvärr rostat bort. Jag är nöjd med mitt fynd. 

Promenad med familjen

 
Idag tog vi en härlig kvällspromenad. Jag, Wille, Phoenix och hunden. Evangeline lekte med sina kompisar som vanligt. Bara vänner som gäller nuförtiden. Men det är underbart att hon inte behöver vara ensam utan har vänner som dessutom är i samma ålder. Vi har det bra här på landet vid mälaren och försöker njuta av vår tillvaro. 

Livet på landet

 
Tänk er att få uppleva denna syn under en sommarpromenad med familjen. Ängar, grusväg, kor, hästar och lugnet. Skulle inte byta bort detta mot asfalt, trafik och avgaser. Älskar att bo på landet, det är här jag hör hemma! 

Odla

 
I maj odlade jag potatis, morötter, ärtor, rädisor, smultron och jordgubbar i planteringslådor med gott resultat. Härligt att kunna gå ut och dra upp färsk potatis till middag. Riktigt goda är potatisarna. Nästa år ser jag framemot att fräsa upp ett stort odlingsland. 
 
 
 
 

Clematis

 
Här är min fina clematis som klättrar på husväggen! 
 
 

Nytt kapitel

Hej kära bloggen! Väldigt längesedan sist. Jag har minst sagt haft fullt upp med livet, så jag har lagt bloggandet helt åt sidan. Jag började arbeta som sjuksköterska på barnavdelningen i september förra året. Jag jobbar 100% vilket innebär att man "bor på jobbet". Men det är ett fantastiskt givande arbete och jag trivs. Vi har även flyttat till hus på landet och stortrivs. Men inte nog ned det, vi har skaffat en hundvalp också. Hon heter Francine och är en mops. 
Vi har börjat ett nytt kapitel i livet; skaffat hus och hund. 
Barnen mår bra och nu står Evangelines 6-års kalas inför dörren. Kan ni tänka er att min lilla plutta blir 6 år och ska börja förskoleklass? 
Jag tänkte försöka börja skriva mer regelbundet igen. Jag har massoooor att skriva om. Ha det bra kära läsare! 
 
 
 Vår lilla Francine trivs ute på landet med oss. 
RSS 2.0