3 dagar över BF

Ja då har det gått 3 dagar över BF. Jag som inte ens trodde jag skulle gå över tiden.
Jag var helt bombsäker på det. Men, men... Jag har en envis bebis i magen.

Igår så städade jag hela lägenheten.
Jag torka alla fönster, diska, dammsög, tvätta golven, torka damm och tvättade.
Jaa... jag gjorde iprincip allt.
Dessutom gick jag upp och ner för en massa trappor samt var ute på promenad tre gånger.

Nu är jag väldigt ledsen. Jag vill ju att bebis ska komma. Jag orkar inte vänta längre.
Samtidigt så växer min oro för att den inte vill komma ut.
Bebisen blir ju inte direkt mindre heller, utan bara större och större.
Dock ska det tydligen vara mycket vanligt att förstföderskor går över tiden med en hel vecka.

Min äldsta syster fick alla sina barn ganska tidigt. Hon hade istället problem med att hålla dem inne i magen, så hon fick springa på lasarettet hela tiden.
Därigenom var jag rädd för att det skulle bli så för mig. Men icke!
Jag går över tiden istället.

Min mamma gick över tiden med mig en vecka. Mitt fostervatten var då förgiftat, så jag är livrädd för att detsamma ska hända mitt barn.

Jag tror jag ska sluta försöka så mycket att få igång det nu. Ingenting har ju hittills hjälpt.
Det är nog bara att vänta ut tiden, och så kommer bebisen när det känner sig redo.
Den sitter där den sitter, men rätt och det är så börjar nog värkarna.

Min största önskan just nu är att bebis vill komma ut så snart som möjligt.
I juli helst tack!
För min värsta mardröm är att bli igångsatt. Det lär vara så mycket värre. Eftersom alla värkar kommer på en gång då och inte stegvis.

Under hela graviditeten har jag gått och längtat efter den dagen då jag känner att det är dags att åka in till förlossningen för att föda mitt efterlängtade barn.
Tänk om det inte skulle bli så nu? Eller att man måste göra kejsarsnitt?
Det vill jag verkligen inte göra.

Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu.
Igår grät jag till och med så William fick lov att hålla om mig.
Anledningen till mina tårar var just detta.
"Varför vill inte bebisen komma ut?"

Man blir ju så orolig.
"Är allting verkligen som det ska?"

Folk ringer till oss hela tiden, och lika besvikna blir de nog när vi svarar i hemtelefonen.
Alla vill ju att bebisen ska komma nu.
Mina föräldrar kan inte ens sova om nätterna.
Pappa går till dörren varje natt och ser ifall kuvertet ligger där med vår nyckel i.
Mamma går upp för att se ifall bilen är borta.
William han sitter uppe hela nätterna till sex på mornarna, bara för att han inte kan sova.
Han är nog vänligt otålig nu, och dessutom läser han om allt han kan hitta om förlossning och allt som vi har framför oss. Han sa själv att han kommer nog kunna mer än barnmorskorna på förlossningen.

Jag hoppas verkligen att allting kommer att ordna sig. Att den långa väntan snart är över, och att vi änntligen får hålla i vårt eget barn.







Ingen bebis än och en dag över BF

Tråkigt! Det händer ju ingenting!
Nu har jag gått över tiden en dag, men det känns som flera veckor.
Igår var magen helt spänd hela dagen, och jag hade lite förvärkar.
Alla trodde jag skulle få åka in på natten, men icke.
Jag vaknade denna morgon precis som vanligt.

Jag tror bebisen kör med lite taktik.
Om den kommer den 25:e så har ju alla fått lön och då kommer bebisen alltid få dyra och fina presenter.
För alla har råd.

Jag har shoppat, gått i trappor (väldigt många), promenerat fort, sprungit lite lätt här hemma när Wille jagar mig. Men ingenting verkar hjälpa. Bebisen sitter så hårt där den sitter.
Bebisen trivs verkligen i min mage.

Men snart så måste det ju vara dags ändå. Jag menar bebisen rör sig knappt någonting och det trycker ju på neråt känner jag.

Snart så måste man nog ta till med "färdknäppen" (som det tydligen kallas) eller tvätta fönster.
För nu längter jag verkligen efter värkar och att vattnet ska gå.
Tänk att man kan längta så mycket efter smärta som jag gör just nu.

Otålig!

Nu börjar jag bli otålig! Ingen bebis har ännu kommit.
Det är bara två dagar kvar till BF.
Ingenting hjälper ju. Jag har till och med gått i alla trappor upp till mamma och pappa istället för att ta hissen.
Jag trodde verkligen att bebisen skulle komma i natt. Men när jag inte hade känningar på hela natten så blev man lite besviken.
Bebisen kommer när den är redo, men jag vill helst inte gå över tiden eftersom bebisen blir ju inte direkt mindre utan snarare mycket större.

Men så länge bebisen mår bra så är jag nöjd.
Jag hoppas bara på att slippa bli igångsatt.
För det är något jag verkligen inte vill.
Man har ju liksom gått och väntat på att det ska börja av sig själv,
att man äntligen ska få känna att bebisen är på väg.

Barnmorske besök

Den 16/7-09 var vi till barnmorskan för en vanlig kontroll.
Allt gick jättebra, och allt var perfekt med bebisen.
Huvudet var dock fortfarande ruckbart och inte fixerat.
Men hon sa att bebisen kanske inväntar riktiga och rejäla värkar innan huvudet blir fixerat.
Jag fick reda på att jag har magkatarr också. Så nu måste jag äta sötmandel som ska hjälpa mot besvär.
Min yrsel beror på att jag är inne i en sådan period nu av graviditeten, så det är helt vanligt.
Trodde först det berodde på att jag slutat med järntabletterna, men så var det inte.
Barnmorskan tyckte jag var så frisk och kry.

Jag fick en ny tid den 30:e juli, men jag hoppas jag slipper gå då och att bebisen kommit.
Detta kan alltså varit vårt sista barnmorske besök för denna graviditet.
Fast jag måste ju dit på efterkontroll sen också.

Nu väntar vi bara på att våran lilla bebis vill komma ut.
Jag har haft ganska mycket förvärkar och sammandragningar, så det borde vara på gång.


Mamma och pappa väntar och längtar efter dig bebis.


Jag undrar när du är redo att komma ut så mamma får hålla dig i sina armar.


V.39



Nu är det bara dagar kvar. När som helst nu kan bebisen anlända.


Jag kommer nog sakna min bebismage sen. Men ännu bättre är det ju
såklart när jag får hålla i min bebis. Åh vad jag längtar.
Nu har man ju väntat så länge!

Graviditetsvecka 38

Nu har förvärkarna blivit värre och de förekommer allt oftare.

Men jag är duktig på att promenera ändå, och dessutom går det riktigt snabbt, så jag blir andfådd. Jag har fått riktigt ont på höger sida bak vid korsryggen.

Det gör så fruktansvärt ont ibland så jag inte ens kan klä på mig byxor, eftersom jag då måste balansera mig på det ena benet.

När jag promenerar känner jag också av smärtan. Men efter att jag gått ett tag så märks det knappt.

Sammandragningarna förekommer också allt oftare och är hårdare samt håller i sig längre.

Det känns verkligen som att det snart är dags.


Det gör jätteont när jag håller mig när jag är kissnödig. Ibland kan jag bli så otroligt kissnödig även fast det bara är en pytteliten skvätt som kommer ut. Det finns verkligen ingen plats i blåsan.


Jag har fortfarande värk i bröstet, på vänster sida, där magsäcken sitter ungefär. Sen så värker det också i min vänstra arm. Oftast efter att jag har ätit så får jag värk i bröstet, ibland över hela bröstet under brösten. Det är riktigt obehagligt.

Sen så bubblar det på vänster sida också. Det bubblar hårt och jättemycket emellanåt.

Jag misstänker att det är magsäcken, men det är läskigt när man inte har en aning om vart det kommer ifrån, och vad det kan bero på.


Nu går man bara här hemma och verkligen väntar på att värkarna ska börja. Ibland när jag har förvärkar så tänker jag "Ja, nu, äntligen är det igång" men det slutar alltid efter en stund.

Samtidigt som man väntar så växer även oron. Jag vill bara att allt ska gå bra och att förlossningen kommer att gå bra.

Det är tusen tankar som just nu flyter runt i mitt huvud och jag vet varken ut eller in.

Ibland har jag ingen koncentrationsförmåga alls eftersom jag har så mycket att tänka på själv.


Jag har blivit mer yr också. Kanske det beror på att jag nu slutat med mina järntabletter!?


Mina fingrar har svällt upp litegrann, men jag har så otroligt ont i dem. I lederna. Fötterna har fått massa förhårdnader, så det gör ont att gå på dem. Men det är ju inte så konstigt nu när jag är 15 kg tyngre.


Bebisen rör sig inte jättemycket i magen. Men det måste ju vara trångt. Bebisen bökar mest bara. Trycker ut fötterna och rumpan samt ryggen. Jag känner även handen väldigt långt ner. Samtidigt som bebisen har sin fot högt upp på magen så är handen långt ner och jag kan känna båda samtidigt. Bebisen har börjat sparka högt uppe nu och inte bara på höger sida längre ner, utan nu även högre upp. Vid revbenen ungefär. Fast det gör inte ont. Bebisen är väldigt snäll.


Sommaren har inte varit supervarm och det klagar inte jag över.


Jag har kunnat äta det mesta. Ibland äter jag hela tiden och andra dagar kanske jag knappt får i mig någonting alls.

Men direkt när jag vaknar på mornarna så måste jag upp och äta för då är jag hungrig. Sen efter det kan jag vila igen om jag vill.


På nätterna så måste jag upp och kissa ganska ofta. Mellan 1-5 gånger per natt kanske.


Humöret svänger ganska mycket. Jag gråter, jag blir arg, jag kan vara glad osv.

Men jag tycker själv att jag gråter ganska mycket. Men det är ju så känsligt just nu också. Så mycket som ska hända, så mycket som jag inte har en aning om, så mycket ansvar.

En helt ny period i mitt liv ska börja.


William är också nervös. Han kan inte ens sova på nätterna. Han har det nog lika jobbigt som mig. Men vi ska ju bilda en liten familj, det är lika nytt för honom som för mig. Men samtidigt så längtar vi så otroligt mycket efter vår bebis.

Det är som sagt så otroligt många känslor inblandade just nu.

Sen så ringer folk hela tiden hit och är nervösa. Det gör inte att Wille lugnar ner sig mer. han blir ju bara mer nervös. Jag blir inte nervös av att folk ringer och frågar en massa saker. Jag tycker det är ganska roligt att folk faktiskt bryr sig.

Graviditetsvecka 37

Vi var hos barnmorskan den 2/7-09, denna gång fick vi lov att gå till en annan barnmorska, Annika, eftersom Kristina har semester. Men det gick väldigt bra.

Bebisen mådde också toppen där inne i magen. Huvudet var inte helt fixerat än, fortfarande ruckbart.


Vi pratade lite om amning och att det kan kännas hopplöst i början eftersom det kan göra väldigt ont. Sen så sa hon att man faktiskt överlever en förlossning. Man kan tro tvärtom när man väl ligger där på grund av smärtan.

Dessutom sa hon att desto mer man gråter av smärta när man ammar, desto bättre blir mjölkflödet.


Jag har haft ganska mycket förvärkar. Bebisen rör sig ganska mycket emellanåt också. Nu känner man verkligen vilken kroppsdel som ligger vart. Det är jättehäftigt.

Att ens kunna ha min egen bebis i magen är ju hur häftigt som helst.


Nu räknas jag som fullgången. Det känns bra. Nu kan bebisen komma när den vill. Så känner jag i alla fall. Jag hoppas det blir snart, för jag längtar så mycket efter bebisen min.


Jag har fått väldigt ont i fötterna och fått förhårdnader. På mornarna när jag ska upp ur sängen och gå, efter en hel natts vila, så gör det jätteont att gå på fötterna. Speciellt hälarna.


Mina fötter blir också helt blåa när jag sitter still med fötterna och benen. Fötterna och vaderna brukar bli blåa. Det ser väldigt läskigt ut, men det beror nog bara på att jag är uppsvälld och blodcirkulationen fungerar inte riktigt då samt att jag sitter still.


Jag har heller inte känt mig så särskilt hungrig nu den senaste veckan.

Magen kliar och växer fortfarande på. Jag smörjer in mig med havandeskapsoljan. Den är jättebra. Jag smörjer även in mina bristningar på brösten, ryggen, rumpan och benen.


Ibland har jag jättesvårt att sova och ibland så sover jag jättebra och drömmer så fruktansvärt mycket. Det känns som jag sett på flera långfilmer under en natt ibland. Det jobbiga är att jag ofta drömmer mardrömmar. Jag har ont i ryggen också.


Jag har börjat promenera lite snabbare än vanligt nu. Nu när det är så nära slutet så ska jag försöka promenera lite snabbare så mina muskler är i trim tills förlossningen.

Glaslampor är ingen bra investering!

Aldrig mer glaslampa!

Jag och Wille hade en glaslampa i sovrumsfönstret från IKEA.
Visst var lampan fin, men när den föll så blev det bara glassplitter överallt.

Wille råka ha ner lampan och av en liten nudd i blombrädan så gick den sönder och glassplitter över hela golvet samt på brädan hade vi. Det var ingen hård knuff lampan fick, och den trilla inte hårt heller. Men ändå blev allt bara skit.

Tur att det var Wille som hade ner den och inte vårat barn.
Nu har vi lärt oss att det absolut inte är bra med glaslampor, särskilt om man har/ska ha barn.
Det är så lätt att det händer en olycka.

Mitt i natten gick den sönder också så vi fick stå och dammsuga. Jag skrek när jag såg att den trilla och hörde "klirr".
Sen var jag lite ledsen för att min lampa gått sönder. Men sen tänkte jag efter och var glad över att varken jag eller Wille skadat oss och att det inte var vårt barn som fått den över sig.

Anledningen till att lampskrälle åkte i golvet var för att vi hade massa myggor i sovrummet pga att fönstret stått öppet.
Jag vill inte sova när jag vet att vi har över 5 myggor som kan bita mig när jag sover.
Wille tog min lilla dammsugare och skulle suga in alla.
När han skulle ta den sista myggan så kom han åt lampan lite grann bara.
Tänk att en sådan liten nudd kan förstöra en hel lampa.
Ja känslig var den i alla fall. Men så är det väl med glas?!
Borde göra lite hårdare glas, för jag menar att de trillar eller att man kommer åt dem är ju lätt hänt.
Så man kan ju inte direkt säga att man inte ska röra dem. Sånt händer!

Nu jagar vi en ny lampa att ha i fönstret, och denna gång blir det ingen IKEA lampa av glas.



Bilden är tagen från IKEAS hemsida

Brev från Pampers!

FÖDELSEDAGEN ÄR HÄR!
 
Du har nått graviditetens slut och snart kommer du att vara en stolt mamma som håller ditt söta, nyfödda barn i famnen.
Förlossningen kanske just nu känns som ett stort hinder på väg mot den efterlängtade stunden då du håller ditt barn. Men oroa dig inte i onödan!
Du är utrustad med en fantastisk kropp som kommer att veta exakt vad den ska göra (även om inte du vet det!), och du kommer att assisteras av sjukvårdspersonal som är experter på barnafödande.
All nervositet kommer att försvinna och ersättas med styrka och beslutsamhet. Du kommer att häpna över hur bra du klarar av allting när de biologiska instinkterna tar över.
Kom ihåg att hålla dig lugn och vara öppen för allt, vad som än händer.
Lita på dig själv så kommer allting att gå jättebra!

Detta mail fick jag från Pampers idag.
Jaa... nu är det verkligen nära. Jag kan bli mamma vilken dag som helst nu.
Helt otroligt! Allt jag har väntat på så länge är snart här!

6 juli. En regnig dag med mycket att göra!

Idag vaknade jag med huvudvärk. Sen har jag haft det hela dagen.
Det är så jobbigt!
Jag åkte och handla med mamma tidigt på eftermiddagen och sedan tillagade jag spagetti och köttfärssås.
Efter det var det dags för tvättstuga.
Sen gick jag och mamma ner till Servus i regnet och handla glass.
Jag har haft fullt upp hela dagen.

Nu jobbar Wille bara 2 dagar till, sen har han semester. Härligt!
Då slipper jag vara ensam hemma med min stora bebismage.
Hoppas det regnvädret försvinner tills imorgon.


Jag med min kära bebismage <3
Stackars bebis som nästan inte blev av med sin hicka idag.
Tog jättelång tid innan bebisen blev av med sin hicka.

Bebisen har börjat sparka högre upp nu också. Men det gör inte ont i revbenen.
Jag undrar när du är redo att komma ut?!

Graviditetsvecka 36

Efter att jag haft en jobbig natt/morgon med konstigt magont, så ringde jag till barnmorskan i Fagersta. Jag hade ont, en stickig känsla väldigt konstig smärta, under brösten och i mitten av magen som sträckte sig som ett band. Jag hade också ont i min vänstra arm. Barnmorskan visste inte vad det kunde vara så hon ville att jag skulle komma dit och ta prover.

Dock var jag i Västerås för tillfället och kunde inte komma dit så jag ringde till förlossningen istället. Jag fick tid där och fick även prata med en läkare och barnmorska. De tog lite prover av mig och gjorde ett ultraljud. Allt var perfekt med bebisen, och mina prover var bra (febertemp, urinprov, blodtryck och pulsen samt CTG på magen för att se hur bebisen mådde).

När jag var uppkopplad med CTG så fick jag väldigt ont, och då menar jag ont, i magen och vid magsäcken (under bröstet på vänster sida). Det sved jättemycket. Jag trodde att mina värkar hade börjat, men så var det inte. Det var nog så att jag låg lite tokigt på sängen bara som påfrestade mig väldigt mycket.


Jag har haft ganska mycket förvärkar nu. De kommer och går allt oftare. Jag promenerar och städar och pysslar med lite allt möjligt. Jag håller verkligen igång. Ibland kanske lite för mycket. Men jag blir så stressad när jag inte har något att göra. Sen när jag istället har för mycket att ta tag i så blir jag bara ledsen.


Nu börjar jag bli lite nervös och rädd också, men samtidigt så är jag förväntansfull inför förlossningen.


Brösten läcker, ryggen värker och mina fötter har fått mycket förhårdnader eftersom jag är tyngre och det värker i dem. Det är så mycket som kroppen får ta ställning till.

Men det finns inget annat som är mer underbart och fantastiskt som att få känna sin lilla bebis röra sig i magen och sticka ut hälen på höger sida av magen.

Bebisen trycker på och det gör ont, jag har svårt att ta mig upp ur sängen, vända på mig och ta mig in och ut ur bilen. Men alltihopa har sitt pris och det är absolut värt det, för snart får jag hålla i min lilla efterlängtade underbara bebis som jag längtat efter så otroligt mycket.

Det finns ingenting annat som jag väntat på så mycket som min lilla bebis.


Jag brukar få sendrag vid äggstockarna ungefär. Mest på nätterna när jag ska sova och sträcker lite tokigt på mig. Brukar kännas mest på vänster sida.

Blixtar och dunder, magiska under!

Igår blev det en lång dag för mig.
På dagen gick jag, mamma och pappa till stan. Jag köpte franspanelgardiner på Hemtex och stängrer samt tyngder på Franzéns. Vi tog en glass och juice på Vallonen också.
Sen gick vi hem och det var supervarmt ute. Vi stanna till hos Oskar och Sture också (labradorer som kommer från samma kennel som Olga). Vi hälsa på dem lite.

Hemma så städade jag. Diska, dammsuga och torka damm.
Sen åkte jag och mamma till Semla med Olga så hon fick bada.

När jag kom hem var jag helt kaputt. Då blev jag ju såklart sugen på chips.
Men jag orka inte gå ner till Servus.
Ingen annan orka heller. Så jag ringde till Wille som var på jobbet och gnällde lite.
Jag behövde prata med någon och jag var känslig + extremt trött.
Jag börja ju grina såklart.

Han sa att han skulle ringa mig om en stund eftersom en maskin börjat kråmngla.
Vi la på luren och jag insåg att jag inte skulle få några chips så jag gick till sängs.

Efter ett tag plinga det på dörren. Där stod Wille.
Åh vad jag blev glad. Han hade åkt ifrån jobbet för att köpa chips och dricka till mig.
Jag blev så otroligt glad över att han gjorde en sådan sak för mig.
Sen åkte han lika kvickt igen.

Dock köpte han fel chips. Men det är ju tanken som räknas. Så jag åt ändå.

Han är så fin och snäll min karl ibland.
Det ingen annan gör för mig, så gör han.
Ibland blir man bortskämd.
Men jag är tacksam för den uppvaktningen  han ger mig.

På natten sen så kunde jag inte sova.
Det börja blixtra och åska jättemycket. Då blev ju jag rädd såklart.
Men vid 2 tiden på natten kom Wille hem och då kändes det mycket lugnare.
Då kunde jag äntligen sova.

BM besök!

Idag var det dags för ett möte hos barnmorskan igen.
Denna gång var vår vanliga barnmorska på semester, så vi fick gå till en annan.
Hon var faktiskt toppen! Ganska rolig var hon också, samt social.

Bebisen mådde jättebra i magen.
Jag fick även känna på bebisens huvud. Hur häftigt som helst.
Huvudet var inte riktigt helt fixerat än. Fortfarande ruckbart.
Men hon sa att jag är fullgången nu.
V.37 går in i V.38.
Så det är fritt fram för lilla bebisen att komma.

Nu går jag här hemma och väntar på att värkarna ska börja!

Magbilder V.37:













RSS 2.0