FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Jag gick över tiden med fyra dagar och jag började bli riktigt otålig. Nu ville jag ju verkligen att min bebis skulle komma ut. Dessutom var jag rädd för att hon skulle bli alldeles för stor och att jag skulle få ta kejsarsnitt.

Jag hade verkligen provat allt för att hon skulle komma ut. Jag storstäda, tvätta fönster, skrubba golv, gick upp och ner för en hel del trappor så jag fick träningsvärk. Jag tog också långa och snabba promenader men inget verkade hjälpa.

 

Hela söndagen (26/7-09) kände jag mig lite konstig. Det kändes lite konstigt i magen. Det tröck på i underlivet också. Det kändes helt enkelt lite annorlunda. Magen var spänd hela dagen, det kändes som att jag skulle explodera. Det var jättejobbigt.

Jag minns att jag sa till mamma att hon skulle tillaga pannkakor till mig för att bebisen skulle komma imorgon. Vilket jag hade helt rätt i också.

 

På måndag morgon kände jag mig ännu konstigare. Jag gick upp och kissa, ca 06:10, för jag hade så ont i magen, vilket jag brukade få i samband med att jag var kissnödig och hållit mig för länge.

När jag sedan gick tillbaka till sängen så började värkarna komma igen, och denna gång var jag inte kissnödig. Men jag tänkte att det är väl ingenting. Men jag hoppades ju på att det skulle vara värkarna som satts igång.

 

Värkarna återkom hela tiden och höll i sig allt längre. Värkarna kändes väldigt annorlunda mot vad mina förvärkar varit. Nu kom det som en stickande känsla innan själva värken kom.

De blev allt intensivare. Jag tänkte att nu är det verkligen dags – äntligen!

Jag tog tag i klockan som stod på nattduksbordet och höll koll på tiden.

I början var de lite mer oregelbundna och kom mellan 10 minuter och en kvart. Då tänkte jag att det är lång tid kvar och att de kanske till och med avtar. Vilket jag naturligtvis inte hoppades på, för nu ville jag verkligen föda.

Efter bara ett fåtal värkar som varit oregelbundna och inte alls så intensiva så blev dem helt plötsligt, bara sådär, jätteintensiva och det var fem minuter emellan dem och de höll i sig mellan 30 sek till 1 minut.

Då tänkte jag att det var nog dags att väcka William. Jag hade hittills lyckats andas bra genom alla värkar.

 

William var inte så lätt att väcka. Han hade varit uppe hela natten för att han varit så orolig och inte kunnat sova. Sen så var han nog nervös också. Men han trodde verkligen inte att bebisen skulle komma på en måndag.

Tillslut så vakna han och jag bad honom ta tid med sin klocka, och se hur länge värkarna höll i sig och hur tätt de kom. Nu var det nästan bara 3 minuter emellan och de höll i sig i 30-50 sek ungefär. Jag lät några värkar gå och sedan tyckte William att jag skulle hoppa in i duschen och duscha varmt. Så vi gjorde det. När jag fick värk så lutade jag mig mot honom och jag andades igenom den medan han masserade min korsrygg väldigt hårt.

Värkarna började bli riktigt jobbiga nu och det var bara 3-2 minuter emellan dem. Då var det definitivt dags att ringa till förlossningen. Klockan var ungefär kvart över 6 på morgonen när jag började få känningar och nu var klockan närmare sju - halv åtta.

Jag ringde in och barnmorskan sa att det är bara att komma in.

 

Men först skulle jag minsann äta frukost, så jag rostade bröd och drack O’boy. Dock fick jag inte i mig så mycket. Man är inte direkt hungrig när man har ont.

 

William sprang upp till mamma och pappa för att lämna vår hemnyckel. William ringde på dörren och han hörde hur pappa sprang mot dörren och försökte ivrigt öppna den.

Han tog emot nyckeln. William kom sedan ner igen till mig där jag hade fullt upp med att andas igenom värkarna.

 

William fixade allt som vi skulle ta med ut i bilen. Pappa kom och ringde på dörren och frågade hur jag hade det. Han var väldigt nervös. Han hade berättat för mamma också genom att stå med kuvertet, med nyckeln i, i handen framför sängen. Hon blev också helt ivrig och frågade om vi hade åkt. Pappa sa att det bara var 3 minuter emellan värkarna och då sa hon att vi får bråttom, hon trodde inte vi skulle hinna in.

Pappa krama om mig innan vi åkte. Mamma stod uppe på balkongen och vinkade när vi åkte. Jag satt i baksätet med en stor filt under mig ifall vattnet skulle gå.

Varken vattnet eller slemproppen gick utan det var så att jag fick hårda värkar på en gång.

William höll hastighetsbegränsningarna till Västerås. Jag hade fullt upp med att andas genom mina värkar i baksätet. Jag var väldigt orolig för att de skulle avta. Jag passade också på att äta lite choklad så jag skulle få lite energi. William sa att han kände hur jag flåsade honom i nacken när jag andades igenom värkarna. Jag var hans personliga AC som luktade choklad.

 

Värkarna började lite försiktigt och sedan blev de allt hårdare och hårdare tills de nådde toppen då de börja avta igen, och det blev en liten paus. När vi kom fram till förlossningen i Västerås så blev vi mottagna av en barnmorska. Hon visade oss till rummet som skulle bli vårt förlossningsrum.  Rum nummer 4. Jag blev uppkopplad med CTG där de såg mina värkar och bebisen hjärtslag. Bebisen mådde bra. Sen blev jag undersökt. Jag var öppen 4 cm så då fick vi stanna kvar och slapp åka hem. Barnmorskan sa till oss att vi skulle bli föräldrar idag, men hon visste inte vilken tid. Cervix var helt utplånad då och jag hade tunna fina kanter (kl. 09:30). Kl.08:56 blev vi inskrivna på förlossningen.

Jag fick en stor blöja av barnmorskan och ett par nätbyxor som jag skulle stoppa på mig ifall vattnet skulle gå, och dessutom så kan man ju blöda lite.

William hjälpte mig på med dem. Sen fick jag en värk och jag kunde prata mig igenom den, eftersom jag höll just då på att diskutera lite med barnmorskan. Hon tyckte att jag det gjort ett jättebra jobb hemma och hon hoppades på att det skulle fortsätta lika bra här inne på förlossningen.

 

Sen fick jag prova att gå med ett gåbord i korridoren på förlossningen. Man kunde höra hur andra kvinnor skrek. Lite läskigt faktiskt. Jag stanna vid varje värk och luta mig framåt på bordet och Wille fick massera mig riktigt hårt i ryggslutet. Ibland skrek jag åt han att ta i hårdare. Sen fortsatte vi att gå när värken avtagit.

 

Förlossningsförlopp

 

Kl. 09:57 hade jag smärta så jag fick duscha varmt eftersom badet var upptaget sa barnmorskan. Det ville jag såklart göra. Kl.10:00 hoppa jag in i duschen. Gick på toaletten först eftersom smärtan gjorde så att jag fick lov att tömma tarmen och dessutom var det lika bra. Man vill ju inte krysta så att man tömmer tarmen samtidigt som barnet kommer.

 

Jag duschade kokhett så det bara ånga ut ifrån duschen. Wille stod med mig inne på toaletten. Jag satt ner på en duschstol och lät vattnet rinna ner på mig. Det var skönt. Sen andades jag genom värkarna. Men nu började de bli riktigt starka. William gnällde på att det blev för varmt inne i duschen så han ville att jag skulle bli klar. Men jag skulle minsann duscha lite till för det var ju så skönt. Dessutom var det ju jag som hade ont, så han fick faktiskt tåla lite värme och ånga för jag satt i en mycket värre situation än vad han gjorde.

 

Efter duschen så hjälpte William mig på med alla förlossningskläder igen. Vattnet hade fortfarande inte gått. Sen gick jag tillbaka in i vår förlossningssal. Jag blev undersökt och nu var modermunnen 6 cm öppen. Så det gick framåt.

Jag andades fortfarande igenom värkarna, som nu var så hårda att jag skrek rakt ut ibland. Jag både grät och skrek. Det var skönt att skrika, för på något sätt så kändes det som att värken försvann med i skriket. William fortsatte att massera hårt. Istället för att jag tröck hans hand så fick jag trycka min panna allt vad jag orka emot hand arm när jag låg i förlossningssängen. Barnmorskan kom in och frågade om jag ville ha något. Jag hade bara haft vatten tidigare att dricka mellan värkarna. Men nu ville jag ha en chokladmilkshake. Den var så otroligt god. Hon tillagade den själv. Den godaste milkshaken jag någonsin druckit. Mellan värkarna så suga jag i mig milkshake, för det tyckte jag att jag var värd. William försökte smaka men då morra jag lite åt honom eftersom det var min.

 

Både barnmorskan och undersköterskan kom in lite då och då och sa att de måste ge mig bedövning nu eftersom jag inte klarar av smärtan. Men nej jag skulle minsann inte ha någon bedövning och ingen akupunktur heller. Jag ville hellre att Wille skulle massera mig hårt vid korsryggen. Det var mycket skönare tyckte jag. Jag tycker inte speciellt mycket om nålar. Dessutom var jag så envis för jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. Min mamma klarade av att föda fyra barn utan bedövning, så därför skulle jag också klara av det. Så tänkte jag. Hela tiden tjata dem på mig att de ville ge mig bedövning så jag skulle orka med förlossningen, men jag total vägra. Jag ville inte ha EDA (ryggmärgsbedövning) eftersom den gör så att förlossningen tar ca 2 timmar längre och dessutom kan värkarna avta. Nu ville jag verkligen föda så jag tänkte inte skapa fler förhinder.

 

Vid 11 tiden ville jag trycka på. Det hade knappt gått en timme, ca 40 minuter, sedan jag var 6 cm öppen. Barnmorskan sa att det var omöjligt men att hon var tvungen att undersöka mig igen. Det visade sig att jag var fullt öppen, 10 cm. Hon sa att jag får trycka på när jag känner att jag måste. De fick bråttom att fixa i ordning allt eftersom nu var det nära att vattnet skulle gå. Men de hann inte ta fram så mycket innan jag fick en krystvärk. Wille stod alldeles vid mig och skulle sätta på mig blöjan och nätbyxorna igen, och då krysta jag så vattnet bara flög till andra sidan rummet och på Willes arm. Det var ett ordentligt sprut. Vattnet flög till och med i mina skor som stod på andra sidan rummet. Då fick barnmorskan och undersköterskan städa undan efter min vattenavgång. Sen fick hon sätta på sig ”förkläde” då visste jag att det inte var så länge kvar. Jag behövde inte ha några byxor på mig sen heller eftersom vattnet redan avgått. Mekoniumfärgat var fostervattnet, vilket innebär att bebisen bajsat i vattnet. Antagligen var bebisen lite stressad. Nu provade jag också lustgasen. Man blev ganska ”mosig” i huvudet av den. Jag ville inte ta den först eftersom de sa att man kunde bli illamående. Och jag ville helst inte spy under förlossningen. Men tillslut prova jag den i alla fall eftersom de tjata. Wille sa att jag skulle ta den endast när jag kände att värkarna var på 10, på en skala från 1-10. 11:00 provade jag gasen, 50/50.

Kl.11:35 gick vattnet.

 

Kl.12:51 höll jag på med krystvärkarna. Jag fick byta ställning också. Jag fick stå på knä i sängen en stund. Men det hände inte så mycket i krystvärkarna då så jag ville vända på mig igen, dessutom var det jobbigt att stå så. De fick lov att sätta en elektrisktråd, tror jag det var, som mäter barnets hjärtljud fast på bebisens huvud när bebisen fortfarande var inne i magen. Eftersom CTG:n inte tog upp några hjärtljud längre. Vilket berodde på att barnet rörde sig så mycket. När jag vänt mig så hände mycket mer. Jag satte upp fötterna på fotstöd i sängen och sära på benen. Sen var det bara att krysta när de behövdes. Wille tog bort lustgasen eftersom den gjorde så att jag inte kände av när jag skulle trycka på. Under den värsta smärtan så strunta jag i lustgasen. Andra brukar göra tvärtom. Men jag bestämde mig för att vara en riktig hårding. Dock tappa jag lite uppfattningen av lustgasen, och dessutom kände jag inte riktigt när jag behövde krysta utan undersköterskan kände på min mig när den blev hård så tröck jag.

Jag krystade och krystade vid varje värk. Jag skrek inte då utan jag bara koncentrerade mig på att krysta och se till så att all kraft var där nere, så jag kunde trycka ut min bebis. Jag har nog aldrig tryckt på så hårt i hela mitt liv.

Jag tog upp huvudet när jag tröck, precis som man gör en situps ungefär samtidigt som jag tröck ifrån med fötterna på fotstöden.

 

När huvudet var på väg ut så kände jag när jag krysta att huvudet åkte en bit ut, men sen när jag sluta så åkte det in igen. Fram och tillbaka, och sådär höll det på en stund innan allt töjts ut. Barnmorskan sa då till mig vid ett tillfälle att om jag ville så kunde jag känna bebisens huvud vid nästa krystvärk. Det ville jag givetvis göra. Jag tyckte det var så spännande. De hade också sagt att de sett en svart lock titta fram. Pappas kalufs hade bebisen fått sa dem. Då blev jag lycklig för nu var det så nära att jag skulle få se min efterlängtade bebis.

Vid nästa krystvärk sen så kände jag på bebisens huvud. Det kändes helt otroligt. Att ett huvud var på väg fram därifrån. Det kändes lite hårigt och blött. Det var inte alls obehagligt, utan mer underbart faktiskt. Jag blev inte rädd heller. Jag kände hur jag höll på att utvidgas och att ett huvud faktiskt var där. Men samtidigt så kändes det som att jag inte var så öppen och att jag hade en del kvar att töja innan hela huvudet kom fram. För nu kände jag ju bara toppen på huvudet.

Jag fortsatte att krysta, William stod på min vänstra sida och peppa mig. Samtidigt som han kikade lite på hur det gick för bebisen.

När huvudet sen var ute så gjorde det riktigt ont. Det sved och det brände fruktansvärt mycket. Men jag fick inte trycka ut bebisen då eftersom jag var tvungen att invänta nästa krystvärk, för då skulle bebisen komma ut. Barnmorskan berättade hela tiden för mig hur jag skulle göra. När jag skulle krysta osv.

Jag gav i princip upp nu. Det gjorde så ont och jag hade kämpat så länge, jag orkade inte stå ut mer. Huvudet var nästan helt ute och allt var utspänt och det gjorde så ont. Jag ville bara trycka men jag fick inte. William blev så arg på mig när jag sa att jag inte orkade mer och ville ge upp. Han såg att kraften försvann ur mig helt och hållet. Då svor han och sa att jag inte skulle ge upp för nu ska jag trycka ut ungen. Han var riktigt arg. Bara för att han sa så, så blev jag så fruktansvärt arg. Jag låg där och hade ont, han hade ingen aning om hur jag kände och vad jag var med om. Jag blev så arg på honom så jag tog i allt vad jag orka, styrkan kom från ingenstans men antagligen långt inifrån mig eftersom jag hade tappat all energi innan, och krysta ut bebisen. Barnmorskan ryckte och slet lite i huvudet på bebisen, hon rucka ut det på något vis och sedan drog hon ut kroppen medan jag krysta. Det kändes som en stor slemmig klump som kom ut. När huvudet var ute så följde resten av kroppen med så snabbt.

 

Kl.13:21 föds en flicka fram i framstupa kronbjudning och hon skriker direkt. Jag började gråta när jag hörde henne. Jag frågade ivrigt Wille ”Vad blev det? Vad blev det?” och han sa: ”Det blev en Evangeline”. Det var så underbart. Jag trodde inte på honom först. Jag frågade honom om han verkligen var säker på att det var en flicka. Men det var han. Jag fick henne upp på brösten på en gång. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. En del tycker att sina nyfödda ser fula ut, men jag tyckte hon var så otroligt vacker. Jag älskade henne mest av allt i hela världen redan vid första ögonkastet.

Både jag och William grät, och Evangeline också. Vilken lycka. Jag som var så orolig för att något skulle gå snett under förlossningen. Men när jag hörde henne skrika så var det en enorm lättnad. Hon var helt perfekt, förutom att hon var lite blå. Hon fick Apgar 9-10-10. Vilket innebär att allt var bra förutom att hon var lite blå i hudtonen.


Innan moderkakan kom ut så fick William klippa av navelsträngen på lilla Evangeline.  Med barnmorskans hjälp.


Kl.13:30 känner jag att jag vill krysta igen och att värkar börjar. Jag sa det till barnmorskan och hon säger att jag ska krysta. Samtidigt som jag krystar så drar hon ut moderkakan (placenta) som hade hela hinnor. Det sved till när den kom ut. Barnmorskan fråga om jag ville se den och det ville jag givetvis. William titta bort för han ville inte se den. Men sen sa hon att det var livetsträd och då blev han så intresserad så han var tvungen att se. Den var faktiskt väldigt fin, men liten. Det såg faktiskt ut som ett träd. En rödbrun rund kaka med blåa trådar som såg ut som ett träd. Väldigt häftigt att få se. Evangeline bajsa på min mage så fort jag fick upp henne. Så de fick torka av både mig och henne. Men det var bra för då visste man att hon kunde bajsa. 


Sen var det dags att sys. Jag fick bristningar vid klitoris, vagina och perineum på både vänster och höger sida. Fick sy 8 inre och 1 yttre. Hon höll på att sy mig i säkerligen 10 minuter. Men jag fick bedövning som tur var. Men Xylocain spruta och Xylocainspray som smärtlindring. Hon spraya först men det gjorde fortfarande ont när hon sydde så då fick jag en spruta. Jag behövde ingen smärtlindring/bedövning under förlossningen, men när hon skulle sy ville jag ha på en gång. Det är annorlunda när någon gör en illa än när man lyssnar på sin egen kropp och ska få ut någonting, som att föda barn.



När allt var klart (ca 45 minuter senare, William var väldigt orolig han tyckte det gick så lång tid innan jag amma henne), så fick jag sätta mig upp i sängen och prova amma Evangeline. Det tyckte barnmorskan jag skulle göra. Hon tog bröstet på en gång. Hon visste direkt hur hon skulle göra. Det var så skönt för allt gick av sig själv. Sen sög hon ifrån mitt högra bröst för första gången. Och det var just det bröstet jag inte trodde skulle ha någon mjölk bara för att den är lite mindre än den vänstra. Sen har jag fått ganska mycket smällar på mitt högra bröst via karateträningarna. 
Det gjorde inte så hemskt ont att amma från första början, utan det tillkom senare när Evangeline sugit på dem i en dag. 



Jag trodde aldrig att jag skulle vara så stark som jag var. Jag som inte har en hög smärttröskel. Men när det gäller att föda barn då kunde jag nog allt. Barnmorskan sa att jag var som gjord för att föda barn. Jag andades igenom alla värkar så bra, och kämpade mig igenom på egen hand. Jag hade helt enkelt rätt teknik.

Jag förlorade sammanlagt 700 ml blod. Vilket gjorde att jag var väldigt yr och illamående efteråt.

 

När barnmorskan bråkat klart med mig, för det tyckte jag att hon gjorde, jag ville bara vara ifred efter förlossningen. Men då skulle hon trycka på magen så det bara spruta ut blod. Hon kände nämligen på livmodern så den dragit ihop sig. Jag fick ju en spruta direkt efter att Evangeline kommit ut eftersom hon kom så snabbt. Livmodern behövde hjälp att dra ihop sig då. Evangeline fick också en spruta på en gång. Den gjorde så att hennes blod skulle kunna koagulera sig, så hon var tvungen att ge henne den snabbt.

 

Det som var värst var nog värkarna vid öppningsskedet och inte krystvärkarna, för då var man ju redan öppen då var det bara att trycka. Men sen när barnets huvud var på väg ut och man skulle töjas så gjorde det riktigt ont. Då sved det och brände så fruktansvärt mycket.

 

Men den stunden då man äntligen får hålla i sitt barn för första gången, och man kämpat så hårt tillsammans både mamma och bebis, så är allting värt det. Det är ett sådant fantastiskt ögonblick. Det går inte att jämföra med något annat. Att få vara med om en förlossning, och som kvinna att först bära ett barn i 9 månader och sedan föda fram barnet är så underbart, att det ens fungerar så. Jag fick en sådan förlossning som jag hade hoppats på. En naturlig förlossning som gick fort. Jag ser mycket positivt på en förlossning nu. Och den som väljer att inte föda barn går miste om något fantastiskt. Finns inget bättre en kvinna kan göra än att föda barn. Man blir så stark utav det, saker som man aldrig trodde man skulle klara av gör man. En kraft som man aldrig någonsin trott att man har kommer helt plötsligt fram från ingenstans.

 

Evangeline vägde 3695 g och var 50 cm lång, huvudomfång var 34 cm. En stor flicka. Jag trodde hon skulle vara mycket mindre. Men jag blev så stolt över henne och mig själv som orkat. Det gick så snabbt och hon var så stor. Det första jag tänkte när jag fick se henne var: ”Har jag klämt ut en sådan stor bebis?” Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv var när jag fick min Evangeline. Och jag är inte rädd för att föda igen. Det mesta av smärtan försvann när jag fick se henne. Men jag hade fortfarande ont.

 

Barnmorskan hade sagt till mig att man tror att man ska dö under förlossningen, men det gör man inte. En annan sa till mig att det är när man tror att man ska dö som det snart är över och att barnet kommer ut då. Men jag trodde aldrig att jag skulle dö. Så hemskt var det faktiskt inte. Jag hade ju längtat efter min förlossning och att få vara med om det. Så jag var mest glad även om jag hade ont och det var inte så roligt just då när man var inne i det.


Förlossningsbarnmorskan hade jag aldrig träffat innan, inte heller undersköterskan. Men barnmorskan var otroligt snäll och lugn, men undersköterskan var lite dryg faktiskt. 
William hade hört dem prata om att min förlossnings skulle ta minst 8 timmar. Därför blev de så förvånade när det gick på bara 4 timmar. Barnmorskan hade till och med sagt till mig att det var synd att hon inte kunde vara med enda till slutet, eftersom personalen byts av vid kl.14:00. Men hon hann vara med enda till slutet, och hon fick hjälpa till att förlösa mitt barn. Hon var extremt förvånad över det måste jag säga, det trodde hon verkligen inte.  


Det var min förlossning från början till slut. Och jag är väldigt nöjd över den. Jag är glad över att jag fick vara med om en sådan här förlossning. Dessutom är jag glad över att jag var ung och ändå gjorde det så bra.

 

FÖRÄLDRAGRUPP - ÅTERTRÄFF

I torsdags var det dags att träffa föräldragruppen igen nu när alla bebisar pluppat ut från magarna.
Det var riktigt spännande och jag hade sett framemot att få se vad som gömt sig inne i allas magar.
Alla barn var faktiskt lugna, och barnmorskan samt BVC-sköterskan blev så förvånade över att vi hade så lugna och snälla barn.
Sammanlagt blev det 7 pojkar och 3 flickor i gruppen. Vi delade in oss i mammagrupp och pappagrupp igen, sen satt vi och prata lite, böt blöjor och mata barnen. Jag behövde dock bara mata Evangeline en enda gång. Vi var där i ca 2 timmar och en del mata sina barn hela tiden. Byta blöja behövde jag heller inte göra. Sen somna hon så sött efter maten. Hon är så snäll min flicka.

Barnmorskan verkar vara ganska fascinerad av vår dotter och hennes namn. BVC-sköterskan tycker istället att Evangeline är så häftig för hon är så stor flicka. Den äldsta pojken som redan är 4 månader vägde 6 100 g och Evangeline, som är yngst i gruppen, väge 5590 g och är bara 2 månader. Skiljer inte så hemskt mycket.
Men Evangeline är inte fet utan hon är mer lång och smal, precis som jag var när jag var bebis. Wille var nog lite mera knubbig som barn.

Evangeline tog rekordet i sömn i alla fall. 11 timmar. Alla andras barn sov som högst i 8 timmar. Men det är inte så konstigt att hon bara växer och växer när hon sover så länge. Sömnen är viktigast sen kommer maten, så är det ju.

Vi prata lite om matstart också och vi fick se en film. Sen fick vi smaka på mosad potatis + rapsolja. Ingen favorit direkt, såg ut som klister och smaka inge vidare heller. Vi mosa med en stavmixer. Däremot så var mosad morot med rapsolja mycket bättre. Det var helt okej faktiskt.

Evangeline får ju inte börja äta mat än, men eftersom vissa barn redan är 4 månader så var det snart dags för dem att börja äta mat. Men jag ska nog försöka ge bröstmjölk till Evangeline tills hon är 6 månader och sedan börja med smakportioner.

Ett bra tips som jag fick var att man kan tillaga egen puré och sedan hälla den i en isbricka. Sen när det är dags att värma maten så tar man en såndär "matisbit" och värmer. Då får man ca 2 matskedar mat och det räcker för dem. De äter ju så lite i början. Det ska nog jag göra. För att ställa sig och laga barnmat varje dag blir nog lite för jobbigt, med tanke på att man knappt har tid till att laga mat åt sig själv.

Jag undrade hur Evangeline skulle reagera när det var en massa andra bebisar där. Men det gick bra. När en bebis börja skrika lite så titta hon på mest. Hon undra väl vad det var. Men ibland kunde även hon börja gnälla. Men då gav jag henne mat. Sen blev allting mycket bättre.

Många gick också på babycafé, jag skulle också vilja, men jag vet inte om jag vågar. Jag vill inte att min bebis ska bli smittad eller bli sjuk. Tycker hon är lite för liten än. Kanske blir lite längre fram. Men det verkar roligt i alla fall när man får sjunga och leka med barnen samtidigt som man får träffa andra föräldrar och umgås.

Hur som helst så var det i alla fall riktigt kul att träffa alla och höra hur det hade gått med allt. Dock dök inte ett par upp. Nästa träff blir i oktober om det inte är så att influensan härjar för då blir det senare.
Papporna ska träffas vid hembygdsgården och mammorna träffas någon annan stans. Det är ganska bra med mammagrupp och pappagrupp faktiskt. Då förstår man varandra bättre.

Efter träffen gick jag och mamma på en lång promenad med Evangeline i vagnen. Det var riktigt skönt. Fast det blev lite kyligt på kvällen.


Nu är jag redo att träffa alla igen. Ska bli så roligt.


Evangeline är redo i vagnen


Min fina flicka


Hon var glad över att få komma ut en sväng.


Nu går vi


Jag var också lite rosa


Föräldragruppen Linnéa. Den största hittills.


Jag, Evangeline och Wille sitter längst ut på kanten på höger sida.


Evangeline var bland de största bebisarna, trots att hon är yngst.

BVC

Idag var det dags för ett BVC besök igen. Det var ca 2 veckor sen sist.
Det är alltid lika spännande att få se hur mycket Evangeline har växt och gått upp i vikt.
Jag berättade för BVC-sköterskan att Evangeline som högst sovit i 11 timmar i sträck på en natt.
Men det var ingen fara med det eftersom hon gått upp i vikt så bra, då får man sova så länge. 
Bebisar  växer ju 3 gånger mer när de får växa, så det är ju bara bra.

Evangeline blir 2 månader på söndag och hon väger redan 5590 g och är 59,5 cm lång.
Helt underbart att det går så bra för lillflickan.
Inte äter hon länge heller. Det räcker med 10 minuter och ibland mindre för att hon ska bli mätt. Det kommer så mycket mjölk åt mig på en gång. Det gör riktigt ont ibland när mjölken rinner till.

Jag har hittat två knölar bak i Evangelines huvud. Fast jag har mest känt den på vänster sida, men Evangeline har blivit lite sur på mig när jag pillat på den. Så jag frågade idag vad det var för något och det visade sig vara lymfkörtlarna som man dock inte ska röra så mycket. Så nu ska jag sluta pilla på dem. Inte konstigt att Evangie blev lite sur på mig.
Lymfkörtlarna hjälper till att ta bort exempelvis halsont eller om en förkylning är på väg.

Det visade sig också att Evangeline ligger 1 månad före med att vara "mammig", att hon vill vara med mig hela tiden och är mest fäst vid mig. Hon ligger också hela 2 månader före med att kunna urskilja på mamma och pappa. Hon vet att det är jag som är mamma och att Wille är pappa. Vi har fått en klok dotter.

Allt gick väldigt bra på BVC med andra ord, med galda nyheter. Jag är så stolt över min lilla flicka.






Evangeline var fin idag med klänning och spetsbyxor.



Vi ska även träffa vår föräldragrupp idag igen nu när alla bebisar
är ute ur magarna. Då måste man vara finklädd.


Min glada sötnos

FULLT UPP

Ojoj vilka fullspäckade dagar det har varit. William jobbar eftermiddag hela veckan så han ser man inte mycket utav. Igår var jag upp till mamma och pappa, fast bara pappa var hemma, med Evangeline. Sen skulle jag springa iväg en sväng på toaletten och då fick pappa hålla i henne.
Jag hann precis sätta mig ner på toaletten så hörde jag hur Baby-Evangie börja skrika. Pappa ropa på mig och sa: "Hon tycker inte om mig!" Stackars pappa...
Saken är den att Evangeline är så "mammig" just nu. Hon ska bara vara med mamma. Det fick bli ett riktigt snabbt toabesök och sen fick jag ta Evangeline i min famn, och då blev hon minsann glad och skratta.
Det är viktigt det där för henne. Det måste vara mamma och ingen annan. Det är knappt så jag kan lämna Wille med henne. Det går bra så länge jag är hemma, men går jag iväg utanför ytterdörren så börjar hon gnälla. Hon känner av att mamma är borta. Så länge hon hör min röst är allt ok.

Jag hade i alla fall fullt upp hela gårdagen. Ingenting dög för henne. Inte att ligga i spjälsängen och inte heller babygymmet. Nej det skulle vara vara mammas famn, då var allting frid och fröjd. Min älskade lilla dotter.
Jag var helt svettig igår. Jag hann inte ens att diska, bara lite, sen börja hon gnälla. Jag lät henne gnälla ett tag för ibland somnar hon. Hon är bara lite kinkig, men nu var hon inte det. Hon var klarvaken och längtade till mamma. SÅ det blev en hel dag med Evangeline i famnen. Fast det har jag absolut ingenting emot. Ibland när hon sover på nätterna så saknar jag henne och vill bara plocka upp henne. Fast jag vill ju inte väcka henne heller.
Hon har varit så duktig nu. Hon sover så bra på nätterna. Hon sover som högst 11 timmar per natt. Hon sover verkligen bra. Så jag brukar vara helt utvilad när jag vaknar.

Pappa var så snäll och gick iväg till Servus för att handla lite åt mig. Har knappt någon mat hemma alls. Vi är lite fattiga nu innan lön. Så jag har snålat. Men jag fick äntligen mitt rostbröd, och när jag skulle sätta mig och äta så fanns det inget smör kvar. Då kände jag mig verkligen fattig. Men idag köpte jag smör så nu kan jag äta hur mycket smörgåsar jag vill.

Efter att jag och mamma gått iväg till stan idag med vagnen och Evangeline, så träffa vi på Kurt här utanför. Han kommer inte ihåg så mycket för han har fått en stroke. Stackarn. Men han ropa mitt namn och sa att jag skulle komma dit med vagnen för han ville så gärna se på Evangeline. Jag visa henne när hon sov i vagnen och han blev så glad. Det är inte lätt för de gammla, men jag är glad över att jag pigga upp han lite när han satt ute på bänken i sin ensamhet.

Pappa har bjudit på en lägenhet i Västerås, en etta. Han bjöd 270 000:- och han var högst bjudande hela tiden. Men idag så var det några andra som bjöd 300 000:- så då hoppa han av på en gång. Så det blir att titta efter något annat än den lägenheten på Haga.

Senare gick jag upp till dem med Evangeline. Jag åt lite soppa som mamma gjort och sen blev det pannkakor med blåbärssylt till efterrätt. Sen har jag bara glott på TV hemma hos dem och varit med Evangeline såklart.

Mamma är så nere just nu så jag försöker pigga upp henne lite genom att ta med Evangeline så hon får hålla henne. Då blir mamma åtminstone glad och hon glömmer nog lite under den stunden om vad som hänt henne under den senaste tiden.

Imorgon blir det BVC och återträff med föräldragruppen. Ska bli spännande att få se alla bebisar nu när de pluppat ut ifrån magarna.



Pappa och Evangeline




Min glada underbara dotter som redan blivit 8 veckor gammal

Graviditetsvecka 40

Bebisen har fortfarande inte kommit. William hade hoppats på att bebisen skulle komma på hans födelsedag dvs 21 juli. Men ingen bebis kom då. Inte kom bebisen heller på det beräknade förlossningsdatumet 23 juli. Jag har gått upp och ner i alla trappor på ringvägen, flera gånger om dagen. Från botten till högst upp och det är 7 våningar så det är många trappor. Jag brukar gå hem till mamma och pappa som bor på sjättevåningen istället för att ta hissen, som jag tidigare gjort.

Jag har också gått på långa snabba promenader så jag blivit helt svettig. Så det går verkligen fort fast jag har en jättekula till mage. Promenadvägar som jag tidigare gått på 40 minuter, gick jag på halva tiden nu.

 

Jag var dock säker på att jag inte skulle gå över tiden, men det gjorde jag visst ändå. Min bebis är envis. Det jag dock är rädd för är att när bebisen är en längre tid i magen så börjar den bajsa i fostervattnet, vilket leder till att barnet kan bli förgiftat. Så jag hoppas verkligen att bebisen vill titta ut snart för jag börjar bli rädd. Jag var nämligen förgiftad när jag föddes, men jag klarade mig som tur var.

 

Det är ganska jobbigt för ryggen också eftersom jag endast är framtung. Magen är bara framåt finns ingenting bakom mot ryggen. Så bakifrån är jag ganska smal. Ser ganska lustigt ut. Men jag tycker det är jättefint med min mage som endast växer framåt. Jag älskar min bebismage även om det är riktigt jobbigt nu och jag vill bara ha min bebis för jag har ju väntat så länge.

 

När bebisen inte ville titta ut på BF så storstädade jag hela lägenheten. Jag skrubba golven som en dåre och jag tvätta fönster, dammsuga och diska samt torka damm. Jag blev helt slut.

Jag trodde verkligen att bebisen skulle komma den dagen, men inte ens då. Hur jag ens försökt få ut bebisen så vill hon/han inte komma ut.

 

Extremt mycket förvärkar har jag haft nu och jag tror det är riktigt nära. Ont gör de också. Lite värre än mensvärk. Men jag tycker bara det är skönt för varje gång hoppas jag på att bebisen ska komma. Men dock avtar värkarna. När jag gått tre dagar 2-3 dagar över BF så var magen extremt hård och spänd hela tiden. Då visste jag att det var nära. Det kändes dock obehagligt eftersom det kändes som jag skulle spricka hela tiden när magen var så spänd och hård pga sammandragningarna. Dagen före bebisen kom så var magen konstant hård och spänd, det släppte inte ens. Den 27 juli 2009 bestämde sig bebisen för att komma ut i världen kl: 06:10 började jag känna mig konstig och hade lite värkar. Jag trodde det berodde på att jag var kissnödig eftersom det blev så när jag hade hållit mig för länge på natten dvs det gjorde ont i magen och värkte då det var ont om plats i magen och bebisen tröck på blåsan.

Men när jag kissat och det inte släppte så misstänkte jag att det var dags. Och visst var det så. Jag såg på klockan och det var 5 minuter emellan värkarna, fast jag trodde ändå inte att förlossningen satts igång. Jag trodde än en gång det var förvärkar eftersom jag blivit lurad så många gånger.

 

När jag gick över tiden 4 dagar så blev jag riktigt otålig. Varje dag efter v.40 så blev jag så orolig för att bli igångsatt. Det ville jag verkligen inte. Jag ville att allt skulle komma igång av sig själv. Jag ville ha en riktig vanlig förlossning. Det hade jag ju längtat efter så länge nu.

Alla runtomkring oss blev också otåliga. Mina föräldrar fråga varje dag om inte bebisen kommit än. Dessutom var jag rädd för att bebisen skulle bli för stor så jag inte kan föda normalt.

 

Nu började jag också oroa mig lite inför förlossningen. Jag längtade verkligen till den för jag ville ha min bebis, jag orkade inte vänta längre. Men det som skrämde mig var tanken av komplikationer. Tänk om något skulle hända under förlossningen med bebisen? Att något går snett så både jag och bebisen får lida extra mycket. Är allting verkligen som det ska med bebisen? Eller tänk om jag måste göra kejsarsnitt för att bebisen är för stor?

Dessa saker var jag livrädd för och jag kunde ligga vaken på nätterna och tänka på detta.

 

Men jag försökte ändå vara positiv, och när förlossningen sattes igång så var dessa tankar borta och jag fokuserade bara på att jobba mig igenom värkarna och behålla lugnet. Jag ville inte få panik för då kunde allt gå åt skogen, jag var tvungen att fokusera på att föda och inte tänka så mycket på smärtan, utan att istället fokusera på andningen så värkarna blev lindrigare.

När värkarna väl var igång och vi åkte till förlossningen i Västerås så var jag livrädd för att värkarna skulle avta, för nu ville jag verkligen föda och jag ville ha smärta för då visste jag att jag äntligen skulle få bli mamma och hålla i min efterlängtade bebis.

Graviditetsvecka 39

16/7-09 var vi till barnmorskan. Allt gick bra och allt var bra med bebisen. Min yrsel beror på att jag gått in i ett sådant stadium nu. Så jag behöver inte ta mer järntabletter.
Anledningen till varför jag har så ont på vänster sida vid magsäcken och ibland i hela bröstet är nog för att jag har magkatarr. Så trodde hon i alla fall. Kristina föreslog att jag skulle äta sötmandel.

Mina fingrar gör fortfarande ont. I lederna. Beror nog på att jag är lite uppsvälld. Men jag har inte svällt upp mycket, jag har klarat mig ifrån det.

Bebisens huvud var inte fixerat än heller, fortfarande ruckbart. Men hon sa att bebisens huvud kanske inte blir fixerat förrän jag får rejäla värkar.

Dock blir jag fortfarande illamående av kycklinglukt.

Jag har haft ganska mycket förvärkar och sammandragningar får jag också ganska ofta nu.

BABY-EVANGELINE

Igår åkte min lilla familj med mina föräldrar till Västerås. Vi tog en söndagstur. Kolla runt på lite områden och sen gick vi in till stan och åt sallad på Vivaldi. Som tur var så är det inte så mycket folk på stan på en söndag.
Gillar inte stora folkmassor nu nät vi har Baby-Evangeline med oss.
Hon fick i alla fall ligga i sin sköna vagn där hon sov så sött hela tiden.

När vi kom hem sen så hade min syster bjudning hemma hos sig. Hon hade inflyttningsfest eftersom de flyttat ifrån huset till en lägenhet.
Där blev det en god korvgryta med ris och till efterrätt blev det hemlagad jordgubbspaj med vaniljsås. Riktigt smarrigt!

När jag precis hunnit äta upp maten ringer William.

"Gav du Evangeline mat innan du gick? För hon ligger här och skriker hela tiden."

Jag hade gett henne mat innan jag gick. Massor med mat. Jag hade bara hunnit vara hos min syster i knappt en halvtimme så ringde han. Hon hade börjat gnälla så fort jag hade gått hemifrån. Hon sakna sin mamma.
Det är så gulligt. Ganska lustigt att hon faktiskt känner av att mamma inte är hemma. Så fort jag inte är i närheten så blir hon jätteledsen. Stackars William. Det kan inte vara lätt att vara i den sitsen.
Men det är ju så, hon är väldigt beroende av mamma just nu.

När jag kom hem sedan så hade Wille försökt med allt. Men ingenting gjorde henne glad.
Han hade lagt henne i sin säng och där låg hon och småpep.
När jag sedan kom fram till sängen och hon fick höra min röst, så börja hon gråta och hängde läpp.
Det såg så otroligt gulligt ut. Stackarn hon blev så glad av att äntligen få höra sin mamma. Hon brukar börja gråta när hon hör min röst för hon vet att jag har brösten och maten.

Jag tog henne upp i famnen och hon blev så nöjd. Sen gav jag henne bröstet och hon blev tröstad på en gång.
Senare när Wille höll i henne och jag stod bredvid så var hon nöjd. Men sen när jag skulle ta vatten så såg hon mig inte längre, även om jag bara stod knappt två meter ifrån, och då börja hon gråta. Så jag fick ställa mig på samma plats igen snabbt så hon kunde se mig.

Min älskade lilla plutt. Hon är så underbar. Känns så härligt att ha någon som verkligen tycker om en och man känner sig så speciell och värdefull. Det är en känsla som är så speciell. Att vara mamma går inte att jämföra med något annat.

Jag skulle aldrig byta bort att vara mamma mot pappa. Visst papporna har det mycket lättare, men att vara mamma är ändå väldigt härligt. Att få föda sitt eget barn och sedan kunna amma barnet, ja vad ska jag säga? Jo... finns inget bättre än att vara mamma. Så är det faktiskt!
Det är något speciellt och nästan magiskt över att kunna vara mamma. En känsla som jag inte kan förklara utan man måste uppleva den själv.



Min glada älskade baby-girl Evangeline


Så här glad blir hon av att se mamma



Världens bästa bebis. Jag älskar henne mest av allt i hela världen.
Kärleken är obeskrivligt stark. Varje gång jag ser på henne så känner jag
bara kärlek, kärlek och kärlek. Har aldrig känt så mycket kärlek i hela mitt liv.

SLUTA GÖRA ILLA MIN MAMMA

...och jag menar det verkligen!
Sluta göra illa min mamma. Jag hatar att se henne så här ledsen.
Mamma har nyligen fått reda på att hon inte kommer få stanna kvar på sitt jobb inom hemtjänsten.
Hon har arbetat på samma ställe i flera år, enda sedan vi flytta till Fagersta ca 9 år.

En dag fick mamma gå till den nya chefen för att prata. Chefen diskriminerade henne grovt och det har förekommit en hel del mobbing bland personalen. Snälla nån ni är vuxna människor! Varför beter ni er som barnrumpor? Mamma är den som jobbar bäst. Hon tar bäst hand om gamlingarna. Alla andra "yngre" människor bara går hem till dem och sedan städar lite halv taskigt och sen drar dem. Medan mamma faktiskt bryr sig om gamlingarna. De sitter där helt ensamma och behöver någon att tala med. Då finns mamma där. Hon talar med dem och uppmuntrar dem. Vem skulle inte vilja det när man är gammal och ensam i sitt hem?

Chefen sa till mamma att hon inte får stanna kvar på arbetet eftersom hon inte är "framåt" och att hon är en värdelös människa eftersom hon inte har någon undersköterskeutbildning. Med "framåt" så mena hon att mamma inte är stroppig och hon är inte den som är högljudd eller tar för sig mycket.
Den nya chefen ville tydligen bara ha såna människsor på arbetsplatsen anställda. Hur kommer det att gå? Jo, helt åt skogen!

Att man kan vara så elak. Att den chefen här i Fagersta inte fattar bättre. Mamma har arbetat inom hemtjänsten sedan 1997 och hon kan mer än en undersköterska. En undersköterska får inte göra mer än vad hon får. Mamma har lärt sig allt i praktiken. Hon är säker på sin sak.

Jag tycker verkligen att allt är så löjligt. Man får faktiskt inte diskriminera människor så grovt på en arbetsplats som denne chef har gjort mot mamma. Att säga så fula saker.

Mamma har verkligen varit ledsen på den senaste tiden. Hon har tårar i ögonen hela tiden och hon vill bara ifrån den här ruttna hålan. Men jag förstår henne. Vem skulle inte vilja det när man blivit tillsagd att man är en värdelös människa!? Mamma är då verkligen inte värdelös! Hon är en bra mamma och hon har alltid, ALLTID varit duktig och bra på att arbeta. Bara för att hon är en lugn person så tror alla att de kan göra vad de vill med henne, utan att hon säger emot. Men vad de inte vet är att hon har en hel familj som stöttar henne och inte vill se henne ledsen. Så om de bråkar med henne så bråkar de också med oss! Speciellt mig för jag HATAR mobbing!

Chefen hade också föreslagit att hon skulle få börja arbeta i någon "finskagruppen" eftersom hon tyckte att mamma pratar så bra finska och hör inte hemma bland oss "vanliga" svenskar. Hur sjukt är inte det?
Mamma pratar inte ens finska. Ungefär lika mycket som jag kan arabiska dvs ingenting.
Hon kan bara ett fåtal ord.

När ska folk fatta att det är skillnad på finlandssvenskar och finskar? Ingen verkar ju förstå det!
Mamma är finlandssvensk vilket innebär att hon pratar en speciell svenska. (Finlandssvenskan är der riktiga svenskan och rikssvenskan har tillkommit senare). Finlandssvenskan är ett mycket gammalt språk och många kan faktiskt inte tala det, även om de tror att det bara är att tala svenska med en brytning på finska. Men så är det verkligen inte! Det är två helt olika språk. En finlandssvensk och en finsk förstår oftast inte ens varandra. Så olika är språken. Nu vet ni det!

Chefen gjorde verkligen illa mamma ytterligare en gång när hon sa så till henne. Att folk kan vara så dumma i huvudet. Vissa har verkligen 40 % mindre i IQ än vissa andra.

Jag vill bara säga att mamma är en underbar omtänksam person och att ge sig på dem som är "goda" är fel. Ni vet väl att det goda vinner alltid över det onda?
Jag hoppas bara att mamma orkar hålla hoppet uppe och att hon tar sig igenom detta.
Mamma är stark och hon har hittills tagit sig igenom allt som kommit ivägen. Hon  har aldrig gett upp.
Men nu har personalen och chefen verkligen sparkat på en som ligger för hon har aldrig mått så här dåligt.
Hon har inte ork till någonting. Elaka människor! Ni som gjort detta borde bli bestraffade på samma sätt så får vi se hur roligt det verkligen är.
Att mamma ens orkat stå ut med dem så länge som hon gjort. Men nu var det droppen!

Till mamma: "Nothing can go wrong when you standing strong".



Dessa bilder togs på mamma med nyfödda baby-Evangeline på Västerås BB.
Två av de lyckligaste bilderna på mamma som jag någonsin tagit.

NY FRISYR

Jag har haft fullt upp den senaste tiden så jag har inte riktigt haft tid att uppdatera så mycket som jag vill.
All min uppmärksamhet går åt min dotter just nu och min nya kära familj.
Jag har med andra ord haft fullt upp hemma.
Vi fick besök av Linda också. Hon kom förbi med en liten handspritsflaska som hon hittat.
Jag bjöd henne sedan på mat. Jag gjorde linssoppa/gryta som faktiskt blev väldigt god.

Åter till huvudrubriken. Jag har äntligen varit till frisören, efter snart ett års tid.
Under hela tiden jag var gravid så var jag inte till frissan.
Dessutom gjorde graviditeten så mitt hår blev väldigt risigt och slitet.
Men nu har jag äntligen klippt av allt mitt jobbiga hår.
Nu har jag ett mer lättskött hår som ser friskt ut. Allting gick på 1090 kr, men det var det värt!
Jag passa på att göra slingor också för min utväxt var hemskt lång.
Jag klippte av mig nästan allt fram till utväxten.

Nu känner jag mig som en ny fräsch människa. Tänk vad en ny frisyr kan göra.
Det känns så mycket bättre nu. Jag är piggare, gladare och jag känner mig finare.
Jag trivs verkligen i min nya frisyr.


Här kommer lite bilder på hur jag såg ut före och hur resultatet blev efter.

FÖRE














Nu ska rishögen äntligen bort!


EFTER

























NYPONSOPPA MED VANILJGLASS

När man är sjuk så är det riktigt gott med varm nyponsoppa med en skopa vaniljglass.
Det är så lätt att få i sig det och dessutom blir man mätt.
Inte nog med det, det är lätt att tillaga också. Man orkar ju faktiskt inte stå vid spisen och laga mat som tar en evighet när man är trött och hängig.

AMMA TROTS SJUKDOM

Barnmorskan sa till mig att hur sjuk man än blir så ska man ändå amma sitt barn. Nu talar jag om bebisar som verkligen behöver modersmjölken.
Jag är kanon förkyld men ändå måste jag fortsätta amma Evangeline för hon får massvis med antikroppar av bröstmjölken som ger henne ett visst skydd mot sjukdomar. Så att jag är sjuk det gör ingenting. Hon vill ändå vara nära mamma, mig, hela tiden så jag måste ju vara med henne hela tiden. Det är så härligt att hon tycker så mycket om mig och att hon skriker när hon inte får vara med mamma. Idag när Wille gick ut och gick med henne i barnvagnen så skrek hon hela vägen till stor-coopen och tillbaka hem. Sen när Wille kom hem och hon fick komma till mamma så blev hon tysk och glad. Dessutom ammade jag henne nästan på en gång. Samma sak när hon ligger i sin spjälsäng, hon gnäller tills hon får komma till mamma och ligga på mammas bröst. Då somnar hon som en stock.

Åter till amningen. Även om man är magsjuk eller har influensa så ska man inte sluta amma sitt barn. För det är faktiskt värre att inte amma sitt barn än att göra det trots sjukdomen.
Det enda man ska se till att göra är att hålla brösten rena. Men det gör jag i vanliga fall också.

Jag ville bara säga detta så att ni andra också vet. För det är många som faktiskt inte vågar amma sina barn när de blir sjuka för de är rädd att smitta barnen. Men nu vet ni! Att amma är dubbelt så bra än att låta bli och ge ersättning istället. Att barnet kommer nära dig gör inget. Barnet måste få vara nära sin mamma och känna trygghet. Det enda man kan låta bli är ju att pussa barnet. Även om du är sjuk så är det inget fel på din modersmjölk!


Mammas mjölk är det godaste som finns!

BVC & EFTERKONTROLL

090908 var det dags för läkarundersökning hos BVC för Evangeline. Allting gick jättebra. Hennes hjärtljud var perfekta och hon orkade lyfta på sitt eget huvud. Så hon blev med andra ord "godkänd".
Hon väger nu 5160 g och är 58 cm lång. Hon är en stor flicka. Men det är bra för större bebisar har bättre immunförsvar. Hennes kurva sticker rakt uppåt i jämförelse med medelkurvan. Det ser lite roligt ut. De är så imponerade på henne på BVC.
Barnmorskan tyckte att jag är en jättebra mamma som ammar Evangeline helt utan att ge ersättning. Det ä tydligen jättemånga som inte vill eller kan amma. En del har också för tunn bjölk som gör att barnen inte blir mätta så de måste både amma och ge ersättning. Förut trodde jag att om man har större bröst så har man mer mjölk, men där hade jag ju helt fel eftersom jag har jättemycket mjölk och jag har inga jättestora bröst.
Vi frågade också om Evangelines knakande i lederna, men det var helt normalt eftersom bebisar är så mjuka.
Det låter bara lite läskigt när det knakar till när hon rör sig.

Direkt efter hade jag tid hos barnmorskan för det var dags för efterkontroll. Jag har varit så nervös inför den. Jag ville verkligen inte genomföra en gynekologisk undersökning så här tätt inpå förlossningen. Det har ju bara gått 6 veckor och jag har precis blivit av med stygnen.
Men jag hade oroat mig helt i onödan. För det enda vi gjorde var att prata om tiden nu efter förlossningen och hur det är att ha en bebis hemma. Sen såg hon lite på mig bara för att se så jag hade läkt fint, och det hade jag. Dessutom ville hon se att jag kunde knipa. När jag fråga henne hur länge jag ska hålla på med det så sa hon tills jag är 82 år. Då kunde jag inte låta bli att skratta. Men det är ju så, denna muskel är precis som alla andra muskler, man måste träna upp den.
Så nu är det bara att sätta fart med knipövningar.

Förresten så ska Evangeline till familjeläkarn idag kl.11:30. Vi får se vad de säger om utslagen. Men jag hoppas allt går bra.



Min glada älskade stora lilla flicka

ALLERGISK REAKTION

Idag åkte vi till Västerås för att titta på en lägenhet. Den var superfin, men vi får se vart priset hamnar om det blir bjudgivning. De begär 280 000:- för den och det är en etta. Nog om det.
Sen åkte vi in till stan i västerås för att äta lite på kina. Jag ammade henne i bilen på parkeringen vid Maxi innan vi åkte hem till Fagersta.
När vi kom hem och jag skulle amma henne igen så upptäckte jag att hon hade fått extremt mycket röda prickar, utslag, på högra sidan av ansiktet. Utslagen fanns även på nacken, halsen och hjässan samt ansiktet.
Jag ringde direkt till sjukvårdsrådgivningen. Där fick jag tala med en manlig sjuksköterska som undrade om jag ätit något olämpligt. Men det trodde jag inte att jag hade. Sen undra han om jag ätit skaldjur eller fisk. Då kom jag på att jag åt räkor på restaurangen. Jag fick smaka två friterade räkor av pappa.
Sjuksköterskan sa då att Evangeline kan ha fått en allergisk reaktion och att vi måste uppvakta henne hela natten, för om hon blir uppsvälld i halsen och får svårt att andas måste vi åka in till sjukhuset på en gång.
Usch sånt här är ju så läskigt. Min stackars lilla flicka. Nu kommer jag aldrig mer våga äta räkor under hela tiden jag ammar.

Förövrigt så har min förkylning blivit värre. Jag har ingen feber än i alla fall. Men jag har nästäppa och sen så hostar jag samt är yrslig. Jag hatar att vara sjuk. Dessutom är jag extremt snuvig och har tappar rösten. På nätterna måste jag ta nässpray för annars är det omöjligt för mig att sova.

Nu ska jag dricka te och vakta min dotter och ge henne massor med kärlek. Dock är jag lite rädd att smitta henne. Men barnmorskan sa att så länge jag ammar henne så får hon en massa antikroppar så det ska inte vara någon fara.

FÖRKYLD

Det här är riktigt jobbigt! Nyss har man gått igenom en förlossning och jag hann precis bli "bra" ifrån det så går jag och blir förkyld. Det är helt omöjligt att jag blivit smittad eftersom vi varit så försiktiga och inte umgåts med några förkylda personer. De enda som varit här är mina föräldrar och de är inte sjuka.
Jag tror att anledningen till varför jag är förkyld är för att det är så otroligt kallt här inne hos oss. Elementen har inte kommit igång än. Jag har frysigt varje natt. Så det är väl inte så konstigt att man går och blir förkyld!?
Jag har ingen feber, utan det enda är att jag är snorig. Men det är så drygt. För jag vill ju umgås med min underbara bebis men jag vågar inte riktigt ligga och mysa med henne. Det enda är att jag matar henne och sen får hon ligga på mitt bröst ett tag sen tar Wille henne.
Wille har tagit ledigt från jobbet nu för att jag är sjuk. Jag behöver massor med hjälp här hemma.
Det blir helt enkelt bara att dricka massor med varmt vatten, citron och honung.

Idag ska vi också till BVC. Evangeline ska på läkarundersökning. Jag hoppas att allt går bra. Jag vill så gärna följa med, men vi får väl se om jag kan. Direkt efter ska jag till barnmorskan på efterkontroll.
Den som jag fruktat hela tiden, och nu när jag ska dit så mår jag inte bra. Det kommer ju bara kännas värre för mig eftersom jag har ont i kroppen pga förkylningen.
Jag får väl se vad barnmorskan säger. Kanske till och med måste få en ny tid.

Nu måste jag duscha och fixa i ordning mig så vi kommer iväg någon gång. Sen så måste jag fixa Evangeline också.

PANDEMRIX - DET NYA VACCINET

Pandemrix är det nya vaccinet som ska ges till folk runt om i Sverige mot den såkallade svininfluensan, som egentligen inte ens heter svininfluensan utan A(H1N1).
Detta vaccin är ännu inte ens godkänt av EMEA (Europian Medicines Agency).
Vaccinet ska nu ges till olika personal på företag samt inom vården och till barn på skolor. Det finns bara ett problem. Du kan bli mer sjuk av vaccinet än vad du kan bli av influensan.
Det tillåts inte ens att ge detta vaccin till barn eftersom de kan dö utav det. Endast vuxna över 18 år får ta vaccinet, men ändå ska de vaccinera små barn på skolorna runt om i Fagersta nu.
Utav denna spruta kan du hamna i koma, få hjärnskador eller dö samt du kan få en hel del andra skador som kan bli bestående. Det finns också kvicksilver i vaccinet.
Vaccinet är som sagt inte ens godkänt ännu, dessutom är det inte helt färdigt. Det är alltså inte ens fulländat.
Innan vaccin ges så brukar de gå igenom en hel del tester som påvisar att det verkligen fungerar.
Detta vaccin har inte gjort det. Vaccinet är alldeles för nytt och sjukvården vet inte vad det är för vaccin de ska ge, utan de kommer bara att ge det utan att veta biverkningarna.

William ringde till sjukvårdsupplysningen eftersom han läst om detta på internet, på bland annat smittskyddsinstitutet, och där fråga han en sköterska vad vaccinet heter som ska ges. Hon hade ingen aning om vad vaccinet heter eller vilka biverkningar den har. Vad säger det om sjukvåden egentligen?
Ska vi verkligen lita på detta vaccin?

Ni minns väl hur det blev med fågelinfluensan? Folk fick Tamiflu fast de egentligen inte ens behövde. Vad blev biverkningarna? Jo de tog självmord och fick psykoser. Detta "preparat" var helt nytt, precis som detta vaccin som folk ska få nu. Jag har läst bipacksedeln på Pandemrix och de är inga vänliga biverkningar.
Vill du riskera att dö på grund av ett icke godkänt vaccin?
Folk blir helt galna så fort de hör ordet pandemi och att folk dör. Sen tar de vilket skit som helst bara för att de tror att de är säkra då. Mitt tips: "lyssna inte så mycket på media". Media säger så mycket och förstorar upp saker.

Folk dör i vanlig influensa varje år. Visste ni att fler folk faktiskt dör i vanlig influensa än i svininfluensan?
De som hittills har blivit riktigt dåliga i influensan har haft någon form av försvagning. Hjärtproblem, cancer osv.
Precis så är det med vanlig influensa också.

Det jag försöker säga med detta är att massvaccinationen kan bli farlig. Du kan bli mer sjuk av vaccinet än av influensan.

Mitt tips till er är att tvätta händerna noga och ofta, särskilt efter att ni varit utomhus. Försök att undvika skaka händer med folk. För att minska risken för smitta ytterligare sprita händerna. När ni varit i affären, tagit i dörrhantag eller liknande, undvik att stoppa fingrarna i någon kroppsöppning (mun, näsa, ögon och öron) för det är så alla bakterier kommer in i kroppen. Undvik också att vara nära folk som är sjuka.

Blir någon sjuk hemma, så var noga mad att städa rent allting. Och var noga med din egen hygien.
Hosta och nys i armvecket.

Expertarna säger att man ska göra så istället för att ta detta vaccin som inte ens kanske fungerar.
Dessutom så gjorde man så förr i tiden. Tvättade man händerna, där alla bakterier fastnar, så håller man sig frisk.

Du kan bli dödssjuk av vaccinet och även om du tar det så kan du bli smittad. Dessutom kan du fortfarande bära på smittan och smitta andra.

Detta vaccin är så nytt och de har framställt det alldeles för snabbt. Det har inte blivit tillräckligt testat. Vaccin är bra, men de vaccin man får har oftast blivit testade i flera år och de vet att de fungerar. Man vet inte ens om detta vaccin ifråga fungerar.  

Det värsta är att de kommer faktiskt tvinga folk att ta detta vaccin. Själv så ränker jag inte ta det förrän man ser hur folk reagerar på det och hur många dödsfall det blir bland de vaccinerade. Är du förkyld eller har någon annan sjukdom så får du absolut inta ta vaccinet. Min far fick en hjärtinfart för några år sedan, han kan riskera att få en till om han tar vaccinet.
Tänk efter innan ni vaccinerar er, och vad det egentligen är som de sprutar in i eran kropp.

Det finns väldigt dåligt med information om Pandemrix men gå in på denna sida och läs mer om biverkningar: (http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20070324000011&DocTypeID=7&UserTypeID=2)

HANDSPRIT

Vi har nu försökt få tag på handsprit i snart 2 veckor. Men det är slut överallt. I hela Västerås, i hela Fagersta och säkert hela Sverige. Vi har lite kvar men behöver mer.
Det har blivit en vana för oss nu sen Evangeline föddes. Dessutom är det bra att vara extra noga just nu när det är influensatider. Man vill ju inte riskera något, speciellt inte nu när Evangeline inte har så bra immunförsvar.
Jag skulle bli helt förkrossad om något hände vår lilla ängel.
Vi har i alla fall beställt två stora pumpar med handsprit nu från apoteket, men när de kommer har jag ingen aning om. Förhoppningsvis nästa vecka.

Det är konstigt egentligen att spriten på systemet tar aldrig slut, men handspriten är slut överallt. Egentligen så är det ju nästan samma skit. Det skullee ju gå lika bra att tvätta händerna i vodka. Fast det är väl dock inte samma alkoholhalt i.

Just nu får inga personer som är förkylda, eller varit i närheten av folk som varit/är förkylda komma hem till oss. Detta är inte för att vi vill vara elaka mot de nära och kära, utan det är för våran och främst våran dotters säkerhet.

Igår ringde pappa och sa att en person på hans jobb blivit sjuk i influensan. Så nu kan varken min mamma eller pappa hälsa på oss, och vi går inte dit heller. Vilket är tråkigt. Men så får det bli.

Nu ska jag göra sparrissoppa. Vi har inte ätit mat på hela dagen, så det är nog dags att äta nu.
Sköt om er allihopa och se till att vara noga med hygienen!

TRE SPÄDBARN DÖDA AV RESISTENT BAKTERIE

Idag fick jag höra att tre spädbarn har dött vid centrallasarettet i Västerås pga av en multiresistent bakterie som smittat dem. Ytterligare tre barn bär dock på bakterien. Detta är Hemskt!
Detta skedde på avd 69 där man behandlar förtidigt födda barn samt sjuka bebisar.
Dessa bebisar hade redan haft det väldigt kämpigt när de kom till världen. Tänk antingen är man förtidigt född eller så är man sjuk och måste kämpa extra hårt för sitt liv. Sen händer en sådan sak som denna.
Saker som dessa borde inte få hända. Men ändå gör dem det tråkigt nog.
Världen är en hård plats att leva i.

Jag tänker också på föräldrarna till dessa barn. Föräldrar som nyss gått igenom en förlossning och fått reda på att barnen behöver extra hjälp för att klara sig på avd 69, och inte nog med det så händer det en dramatisk händelse som denna. Man har nyss fått sin efterlängtade bebis och sen tas barnet bort ifrån en lika snabbt som barnet kom. Jag kan bara tänka mig föräldrarnas sorg just nu. Jag låg med min underbara dotter i sängen när jag fick höra det som hände. Och jag kunde inte låta bli att tänka på: "Tänk om det hade hänt på vår avdelning, 87:an, när vi var där med Evangeline för ca 4 veckor sedan!?"

Jag tänker också på hur hemskt det måste vara för dessa föräldrar som sedan kommer tillbaka hem igen efter tragedin. När de får se barnrummen de gjort i ordning och alla barnsaker som de köpt.

Nu börjar det ju även bli influensa tiden och man går här hemma och är själv rädd för att ens bebis ska bli smittad eller att man själv blir det. Därför är vi så noga med att tvätta händerna och sprita dem efteråt.

Men det som hände dessa föräldrar är ingenting de själva kunde gjort någonting åt, eftersom det var en bakterie som smittat bebisarna, vilket ofta kan förekomma på ett sjukhus.
Sjukhuset är en plats där man vill känna sig säker, men ibland blir det raka motsattsen.

Livet är hårt att leva, vissa har det dock lite lättare än andra. Ibland så måste man bara leva efter världens hårda villkor och försöka göra det bästa utav situationen.
Alla vi människor utsätts för hårda prövningar här i livet, det gäller bara att försöka ta sig igenom dem på bästa sätt och inte ge upp hoppet.

Här är länken till VLT:s artikel angående detta: http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.550230

RSS 2.0