Att barn kan vara så elaka...

Att vara förälder är nog den svåraste uppgiften man kan besitta. I helgen hände en incident som fick mig att grubbla på mig själv som mamma. Tog jag rätt beslut eller gjorde jag saken värre?
Evangeline lekte med två kompisar, dessa två har känt varandra länge och Evangeline är därmed "nykomlingen".
Jag skulle ut på en promenad med hunden och Phoenix och upptäcker att E är upprörd. K och M går framför henne och uttrycker att de ska hem och äta till K och att de inte vill leka med E nu. Jag såg framför mig hur de gadda ihop sig gentemot E.  E blev alltmer upprörd och de två flickorna stötte alltmer bort henne och var rent ut sagt elaka. Jag såg detta från bakhåll och ilskan inom mig bara växte. Att flickor kan vara så elaka mot varandra och ge sig på varandra psykiskt. Det är hemskt!
Jag kände igen mig i situationen. Jag har själv varit med om det som liten. Jag blev illabehandlad av två flickor och blev ordentligt sårad. Jag beslöt mig för att ta E därifrån. Jag sa att hon får följa med mig hem och äta hemma med oss. E blev mer upprörd och jag fick höra både det ena och det andra. K och M satte sig på en filt i K:s trädgård och hade picknick och såg så nöjda ut. E blev mer ledsen och ville förstås vara med. Jag sa bestämt nej och att hon får följa med. Jag ville inte att E skulle bli mer sårad eftersom av erfarenhet visste jag att flickorna skulle bli elakare om hon gick dit. Tror hela grannskapet hörde E:s upprördhet när hon fick följa med mig hem. Väl hemma diskuterade vi om varför jag gjorde som jag gjorde. Att det var för hennes skull och för att flickorna inte var snälla mot henne, men hon ville inte ta in det jag hade att säga. Jag förklarade att jag inte vill se henne bli sårad eftersom jag blivit det som liten och jag vill inte att hon ska gå igenom samma sak. Man lär sig av misstagen eller hur?
Jag och Wille bestämde att om flickorna kommer hem till E efter att de ätit så kan de fortsätta leka, men hon får inte gå till dem. Flickorna kom aldrig efter E, de fortsatte leka med varandra och struntade i henne.
Därmed åkte vi till affären och köpte lördagsgodis så hon skulle bli på bättre humör och tänka på annat.
Nästa dag beslöt vi att E inte fick gå till varken K eller M, utan de skulle komma hem till E om de ville leka. E var ledsen över det, men det kändes bäst så. Varken K eller M kom, men de lekte med varandra. En annan kompis kom nämligen P och de lekte här på gården.
Senare anslöt även K och M. Men K stod kvar vid cykeln och ropade på M och sa att de skulle cykla vidare för hon ville inte leka med E. Då reagerad P och sa att Ni skulle ju leka med E då får man inte göra sådär för det är inte snällt. De struntade i både P och E och cyklade vidare. Det som irriterar mig mest är attityden. Det är små flickor vi talar om i 6 års åldern, och deras attityd är så odräglig. Vart får de allt detta ifrån? Man kan ju funder på hur de har det hemma. Lär föräldrarna ut att vissa människor duger medan andra inte gör det? Jag vet inte...
Jag blir så upprörd så jag vill läxa upp dessa barn och tala in vett i dem, men det är inte min uppgift. Min uppgift är att ta hand om mitt barn och göra henne till den bästa människan hon kan vara.
Jag uppfostrar ingen mobbare, jag uppfostrar en flicka som är en god medmänniska och detta har hon bevisat många gånger. Det jag blir ledsen över är att mina ord i detta fall inte har någon mening känns det som. Hon vill så gärna leka med dem trots att jag förklarat om och om igen att tillsammans är K och M elaka mot henne, men enskilt går det bra. Dessa blickar som barnen ger åt varandra är avskyvärda. Barn ska få vara barn och inte vara mobbare redan som 6 åringar.
Idag verkar E må bättre, hon har förstått vad jag vill åstadkomma. Hon har inte frågat om hon får gå hem till K eller M, utan hon har lekt med andra kompisar istället som faktiskt visat respekt för min dotter.
Men jag har grubblat på mig själv. Har jag gjort rätt? Gjorde jag rätt som tog E ut ur situationen innan den blev värre, eller skulle jag låta flickorna sköta det själva?
Tyvärr så kan jag inte stå och titta på när situationer som dessa uppstår. När barn mobbar varandra då tar jag tag i saken. Jag kan inte låta barn vara elaka mot varandra för det kan få negativa konsekvenser resten av livet. Om detta eskalerar kommer jag tala med flickornas föräldrar, men i nuläget så får vi se om det reder ut sig. Jag anser att det inte är min uppgift att tala med flickorna, för det i sig kan få konsekvenser utan det ska deras föräldrar sköta.
Ni får gärna komma med respons till mig. Hur tänker ni kring situationen? Hur hade ni gjort?
 
 
 
RSS 2.0