Att vara en förälder...

Hej på er! Jag vet att jag inte är en aktiv bloggare längre, och ibland saknar jag det. Just det att få skriva av sig och dokumentera sin vardag. Men när livet är ett totalt kaos mellan blöjbyten, snett hus och prestationsångest så är bloggen den som hamnar i sista hand. Nu vill jag skriva av mig vad gäller mina tankar om föräldraskap.
 
Hörrni... ärligt talat... är det lätt att vara en förälder? När man inte blivit det ännu så har man sina tankar och idéer om hur man vill vara och hur man vill uppfostra sina barn. Si och så gjorde mina föräldrar och så vill jag inte göra. Men när man själv får barn så inser man att man är mer lik sina föräldrar i uppfostran än man tror, och man förstår varför de gjorde som de gjorde. Till exempel varför de sa nej till vissa saker, det var ju inte för att vara elak utan för att de är rädda om en. Det man aldrig förstod som liten är en förälders oro för sitt barn som ständigt biter en i hälen. Och det ENORMA ansvaret man tilldelas.
Jag vill gärna göra saker och ting perfekt, jag har en hög ambitionsnivå och när det inte blir som jag vill så är det lätt att hela min värld rasar. På sociala medier ser man oftast hur mammor och pappor leker med sina barn i lekparken, men det jag brukar se är att många låter barnen springa fritt medan föräldern sitter med telefonen uppkörd i ansiktet och inte har den minsta aning om vad barnet gör. Sedan tar man en bild och skriver om hur mysigt de har det tillsammans. Men är det verkligen att vara tillsammans? Jag kallar det för därvaro och inte närvaro. Man är där fysiskt men inte mentalt. Jag vill inte dra alla över samma kam, så ni som faktiskt leker med era barn och fotograferar emellanåt ska inte ta åt er. Visst behöver man sitt andrum, det förstår jag till fullo men jag måste medge att ibland blir jag smått irriterad när föräldrarna inte har uppsikt för fem öre. Smartphonegenerationen kan vara knepig ibland. Fast det jag egentligen vill säga med det är att vardagen med småbarn är inte så perfekt som den ibland verkar.
Hur är det hemma med tre små barn? Ett enkelt svar: KAOS! Jag tvättar, plockar undan, lagar mat, diskar, går ut med hunden, byter blöjor och någonstans däremellan ska jag hinna äta och gå på toaletten. Det finns inte tid för vila dagtid och på kvällarna är jag själv så trött så jag knappt orkar med något annat än att sova. Medan jag sliter så roar sig ungarna med att stöka desto mer.
Jag har två barn som bråkar med varandra stup i kvarten, de härjar och hittar på hyss. De gråter och skriker. Sen korta stunder kan de faktiskt vara vänner. Halleluja!
Sedan ska jag mätta en bebis och tillfredställa henne. Mitt liv är autobahn 24/7. Ändå älskar jag mitt liv som mamma, jag skulle inte byta bort det mot någonting. Barnen är det bästa som finns. Även om man ibland vill slita håret av sig. Det är inte lätt framförallt inte när det kommer till uppfostran. Det är mina värderingar som formar dessa små människor. Vad ska man säga? Hur ska man säga? Hur ska man göra? Hur ska man bete sig? Mitt beteende och mina värderingar smittar av sig på mina ungar och jag vill givetvis att dessa små individer ska vara de bästa medmänniskorna som vandrar på denna jord. Men uppfostran är inte lätt... Det går inte att vara perfekt även om man vill det. Ibland struntar jag i att hemmet är kaos. Leksaker överallt och frukosten står kvar på köksbordet. Men då spenderar jag tid med barnen istället. Vad hände då? Jo någon kommer och knackar på och ser mitt kaos. Då kommer bortförklaraingarna. Känner ni igen er? Man börjar rabbla upp hur ungarna stökat ner allt och att man inte hunnit städa mellan alla barnrelaterade sysslor. Men varför egentligen? Varför ska man bortförklara sig? Folk vet ju att jag har tre små barn som inte sitter nett på sina rum och leker i tystnad. Nej jag har två vilddjur som har hela huset som sin lekplats och en bebis som ser på hur syskonen far runt som tokar. Men jag måste medge att de har ruskigt roligt också. Ibland förösker jag sätta gränser med leksakerna som ligger utspridda, men det går inte så bra. Jag vill ge mina barn frihet men ändå begränsningar.
Åter till detta med kaos-hemmet. Jag vill förmedla att man mår mycket bättre av att ibland bara släppa taget. Ibalnd får kaoset växa fram men sålänge man ser barnen vara lyckliga så är det okej. Det är okej att livet inte alltid blir som man föreställt sig. Att man inte gör exakt som man tänkt sig. Mår barnen bra så är det huvudsaken. Ibland måste man våga släppa taget om allt och vara flyta med i kaoset. De som inte accepterar mitt hem har ingenting här att göra.
Jag lär mig mer och mer för varje dag hur det är att vara en småbarnsförälder och hur man ska hantera trotsåldern. Det är inte bara jag som lär barnen, utan de lär mig så otroligt mycket. Fy vad tråkigt ett liv utan barn skulle vara. Barn är fantastiskt! Och faktiskt alla småbarnsföräldrar där ute! Där är okej om ni inte orkar vara världens bästa mest pedagogiska förälder varje dag. Vi har våra upp och nedgångar, men det viktiga är att vi finns där för barnen när de verkligen behöver en förebild. Vi måste tillåta oss själva vara på paus mellan varven för att samla kraft. Livet med barn är inte lätt, men det är underbart och utmanande. Det mest fantastiska är att just jag är deras förebild, att jag fåt bli kallad mamma och att de är mina avkommor. Att få vara förälder är en gåva man ska ta tillvara på. Jag kan inte föreställa mig hur livet kommer se ut när barnen är vuxna. Tystheten och lugnet kommer göra mig tokig. Livet med barn blir inte alltid som man planerat, man får ta dagen som den kommer och göra det bästa utav det. Att jag kommer i sista hand gör inte så mycket, även om det skulle vara skönt att få pyssla om sig själv så finns det inte utrymme för det. Jag är inte alltid den perfekta mamman som jag föreställt mig men det är inte det viktigaste, utan jag försöker så gott jag kan utefter mina förutsättningar. Jag vet det bästa för mina barn och det är däremot viktigt och kaoset vi lever i, ja... det är mitt kaos och jag gillar mitt kaos (ibland) eftersom det är skapat utav mina älsklingar med stor inlevelse och fantasi. Det jag ser som kaos upplevs i deras ögon som en fantasivärld som får liv. Som sagt en vacker dag kommer jag leva utan detta kaos, vad ska jag göra då? Vad gör det att trampa på en legobit som trängs in i foten när man har barn som mår bra och har ett tryggt hem? Ibland måste man tänka om, sluta se alla måsten och se förmånen att få vara någons mamma.
Jag hoppas att när de blir stora så tänker de tillbaka på sin barndom och ser glädjen i den, hur deras barndomshem var deras lekborg fylld av möjligheter. Att det var just här som de skapade sina drömmar om framtiden och att mina tillrättavisningar gav dem förstånd till vad som är rätt och fel.
 
 


Kommentarer
Anonym

Jag har inte varit här inne på säkert 1 år men ikväll ramlade jag hit. Åh vad jag känner igen mig i allt du skriver i det här inlägget 😊 Kämpa på, hihi ❤️

2016-12-30 @ 23:18:22
Anna

Jag har inte varit här inne på säkert 1 år men ikväll ramlade jag hit. Åh vad jag känner igen mig i allt du skriver i det här inlägget 😊 Kämpa på, hihi ❤️

2016-12-30 @ 23:19:02


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0