#metoo

Just nu är det flertalet som skriver om att de blivit utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier under #metoo. Detta har blivit ett fenomen på sociala medier som fått många, främst kvinnor, att beskriva sina berättelser som de undanhållit tills nu. På något sätt peppade detta mig till att berätta min historia, trots att jag är rädd för att många reaktioner kan komma. Dock tar jag mig i kragen och gör det ändå eftersom jag tycker fler i samma situation kanske har en möjlighet att bli hjälpta så får jag övervinna min rädsla över vad folk ska tycka och tänka om mig. Nedan kan ni läsa min berättelse:
 

Idag har jag valt att bryta tystnaden! Men det är inte lätt att göra det efter att ha levt med denna mörka hemlighet inom mig i så många år. Det hela började när mina föräldrar valde att flytta från Finland till Sverige för att ge mig en bättre framtid, de ansåg att det fanns fler valmöjligheter för mig i Sverige. Vi flyttade till lilla Virsbo när jag skulle börja ettan och fylla 7 år. Det var då helvetet började brinna tack vare en ingift man i familjen. Men min släkting och han verkade lyckliga. Men någon som inte var lycklig; det var jag! Jag kommer aldrig glömma hur denne man började ta på min lilla barnskropp precis som om han ägde den, jag kommer heller aldrig glömma hur mycket stryk jag fick om jag gjorde motstånd eller försökte rymma från hans grepp. Jag minns paniken och hur mitt barnasinne tynade bort. Jag var 7 år och skulle börja ettan. Jag minns hur han använde sina fingrar och slickade på min kropp och hur han en dag när jag var sjuk, jag var 10 år och hade vattkoppor, misshandlade mig när jag gjorde motstånd för att jag inte orkade. Han drog upp mig och höll mig upp och ned och höll ett hårt grepp om mina anklar. Han ställde foten på mitt ljusa hår och ryckte till kraftigt uppåt så en stor tofs av hår slets från mitt huvud.

Varje gång vi skulle åka i bilen skulle han sitta i mitten bredvid mig. Ingen annan fick sitta i mitten för då blev han upprörd. Syftet med detta var att han skulle ha möjligheten att dra upp min gylf och stoppa in sina vidriga vuxna karlfingrar. Jag minns hur jag såg upp mot stjärnorna och ropade på hjälp inombords, jag skrek efter änglarna, jag skrek efter Gud. Jag hade gått i söndagsskola några gånger så jag hade uppfattat att det fanns en Gud uppe i himlen som älskade alla barn. Varje gång han använde min kropp till sitt eget förfogande skrek jag inombords och ropade efter den Gud som jag fått lära mig älskar alla barn. Ett barn vet inte vad detta är, ett barn vet bara att sexuella övergrepp känns fel.

Åren gick och jag fortsatte att bli utnyttjad, främst i mitt lilla flickrum varje söndagskväll när det var bastu och de kom och hälsade på. Aldrig reflekterades det över varför han alltid skulle vara i mitt rum eller varför han skulle sitta bredvid mig i bilen. Aldrig stoppades han när han sprang efter mig när jag försökte rymma. När han fick tag på mig gick han innanför tröjan och vred till mitt ena bröst så hårt så jag fick panik och slog till honom i ansiktet varpå han vred ännu hårdare så jag började gråta och fick märken. Detta är en bråkdel av allt jag fått utstå mellan jag var 7 till 15 år. Han förstörde min barndom. Ingen visste något, mina föräldrar var helt ovetandes. Jag levde ensam i detta mörker och kippade efter andan varje dag. Jag berättade första gången för min mamma när jag var 24 år, nästan 10 år efter att de sexuella övergreppen och våldet upphört. Hon blev förstörd. Jag såg hur skulden växte fram och hur dåligt hon mådde. Sömnen togs ifrån henne. Tanken på att hennes barn haft det så dåligt när hon trott att jag haft det bra. Mina föräldrar har idag stöttat mig.

Jag trodde att jag aldrig skulle vara kapabel till att få egna barn, att föda barn eftersom jag fått leva med smärta och blödningar som barn. Men idag har jag en make som älskar mig över allt annat och påminner mig om det varje dag. Jag har lyckats föda tre fantastiska friska barn på naturlig väg och jag känner mig stolt. Skräcken finns fortfarenade där och vissa dagar faller jag platt och gråter när jag blir påmind om det otäcka jag fått genomlida. Främst är rädslan för att mina egna barn ska råka ut för samma sak utan min vetskap. Jag vågade aldrig berätta för någon eftersom jag visste att han skulle misshandla och våldta mig och jag var rädd för mitt liv. Dessa män är så listiga och visar upp två olika sidor, men det var bara jag som visste hans riktiga sida. Jag är trött på att vara offer, trött på att vara den som får leva med skammen. För så är det. Det är en enorm skam och ett stort lidande.

Jag klarade mig, men det finns så många andra barn i vårt samhälle som tar sitt liv på grund av att de blir utsatta för sexuella övergrepp och det måste få ett stopp. Någon gång i framtiden hoppas jag kunna få arbeta med att helt utrota detta, men till dess hjälpa de barn och ungdomar som utsätts för liknande missöde som mig.

Mannen som utsatte mig går fortfarande fri på våra gator, han fick aldrig något straff. Men jag lever med såret varje dag och ibland rivs det upp. Jag kanske inte alltid är den som är framåt, men jag försöker göra mitt bästa att leva så normalt som möjligt trots min barndom. Jag lever tack vare att min man William tog mig ur helvetet. Han var den som satte stopp för eländet, han räddade mig. Det var honom jag berättade för först.

Till er alla som frågat mig om jag tror på ”Gud och sånt skit” så är mitt svar ”Barnatron var det som hjälpte mig, för jag visste att det fanns någon bland molnen som älskade mig trots att jag kände mig värdelös. Det var så mycket mer mycket mer än bara att tro”.

Varför jag aldrig vågat berätta är för att jag har varit så rädd för att folk ska tycka illa om mig, se ner på mig eller ändra sina åsikter om mig. Att jag ska mista vänner. För så är det, skammen lever kvar än idag och kommer göra det resten av mitt liv. Jag har hört flertalet säga ”Du är alltid så glad”. Jag vill inte att det ska ändras även om jag vissa dagar mår sämre än andra, men jag visar det inte. Jag har lärt mig leva på så sätt att jag kan hålla en finputsad utsida även om insidan är trasig.

Till er som uttryckt flera gånger ”Du har haft det så lätt i livet, du vet inte vilket elände vi fått gå igenom” eller ”Du har fått allting serverat i livet”, jag vill att ni får er en tankeställare. Jag har inte varit öppen med det jag fått utstå, men för det kan andra inte anta att jag inte fått gå igenom ett brinnande helvete på jorden. Såsom min mor gjorde gör jag för mina barn; läser alltid ”Gud som haver barnen kär” för detta gav mig styrka och kraft att utstå det mest fruktansvärda ett barn kan genomgå… Vart vill jag komma med att publicera detta för allmänheten? Jo att allting är inte alltid som det verkar, det kan vara svårt som förälder att inse om ens barn får utstå sexuella övergrepp men var så snälla och fråga era barn. Så en morot. De kanske inte vågar berätta första gången, men efter några gånger kan sanningen krypa fram och ett fortgående lidande kan stoppas. Var aldrig rädda för att ställa frågan. Som förälder tror man att man känner sitt barn, men även barn kan bära på stora hemligheter. #metoo

RSS 2.0