Slutat amma

När Evangeline blev 10 månader så bestämde jag mig för att sluta amma.
Jag hade massor med mjölk och hon ville verkligen bli ammad.
Men eftersom jag troligtvis börjar skolan igen till hösten, så vill jag avvänja henne redan nu så jag inte får problem sen. Man vill ju inte gå till skolan med spända bröst liksom.
Det gick inte så bra till en början. Evangeline vakna mitt i nätterna då Wille fick gå upp med henne och ge henne gröt och försöka få henne att ta flaska med välling. Hon har aldrig tagit flaska. Det duger inte.
Hon satt i sin stol i köket och skrek efter mamma medan tårarna bara rann. Hon såg in mot sovrummet. Hon kunde dock inte se mig. Stackarn. Ni ska bara veta hur ont det gjorde i mitt hjärta. Men skulle jag gått dit så skulle allt vara förstört. Vi höll på så i några dagar. Jag visade mig inte och Wille fick försöka natta henne med flaska och välling. Så fort hon fick syn på mig så börja hon skrika och skulle till mig.
Jag fick dock amma henne i tre dagar efter att jag bestämt mig för att sluta.
För brösten var så spända och fulla med mjölk. Men jag amma bara henne när jag absolut var tvungen.
Sedan dess har jag inte ammat henne.
Hon har lärt sig att dricka från flaska och hon dricker majsvälling. Hon älskar det.
Det känns så skönt nu. Nu kan till och med jag ge henne välling utan att hon river och sliter i min tröja och ska ha bröstet istället. Men nog hade jag också lite separationsångest. Jag vill ju amma henne, men jag känner att det får räcka nu med tanke på situationen.
Dock har jag jätteont i brösten. De är inte fulla, men själva bröstknölarna där mjölken finns gör jätteont. Jag är jätteöm och om Evangeline eller jag råkar stöta till dem lite så gör det så förfärligt ont. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra!?
Men jag hoppas att det ska gå över snart. För det är riktigt jobbigt att ha ont.


Jag med en nyfödd liten Evangeline.

"Sluta gå ner i vikt!"

Varför gnäller alla på att jag är för mager? Och att jag inte får gå ner mer i vikt?
Man blir ju galen!
Ställde mig på vågen och där stod det 50 kg. Visst har jag blivit liten, men tanke på att för åtta månader sedan var jag en bjässe. Eller ja... jag vägde 25 kg mer pga graviditeten.
Grejen är den att jag bantar inte. Jag äter normalt och allt. Men eftersom jag ammar så tappar jag vikt vare sig jag vill eller inte. Sen så är jag ju en aktiv mamma. Jag leker med Evangeline och jag bär på henne hela dagarna, plus att jag städar, tar promenader, lagar mat och tvättar samt hänger upp och viker tvätt. Det är mycket som ska hinnas göras på en dag. Det är håll-igång hela tiden.

Det jobbiga är att William gnäller på mig hela tiden om att jag är för smal. "Du äter inte ordentligt" eller "Du äter för lite kalorier per dag, du äter lika mycket som dem som extrem-bantar".
Min mamma har också börjat nu. "Du får inte gå ner mer i vikt för då finns det inget kvar". Men vad ska man göra då? Hur mycket jag än äter så går jag ner. Evangeline sugar allt ur mig. Haha!

Mamma sa att jag skulle slänga ett par byxor, mina favoritbyxor ett par gröna jeans, för lääänge sen. Jag fick dem inte på mig, och skulle formodligen aldrig få dem på mig igen heller. Hon tyckte det såg ut som barnbyxor i midjan. Men jag vägra slänga dem, de fick hänga kvar i garderoben. Det är ett par Esprit byxor.
Men nu har jag fått dem på mig och de sitter perfekt. Det är åtminstone jag lycklig för, eftersom jag kan använda mina favoriter. Dock så upptäckte jag idag att jag tappar dem hela tiden när vi var ute på promenad. Då gnällde mamma på mig igen. "Nu får du faktiskt inte tappa mer vikt".
Men som sagt, jag kan inte göra något åt det. Jag äter mig mätt varje dag, och jag kryper ner i sängen mätt. Jag svälter inte eller bantar på några vis. Jag äter vanlig mat och tänker inte på lågt GI och såna saker. Jag äter normalt, en normal husmanskost. Sen så väljer ju jag alltid hellre fullkorn än vanlig, men det är mest för magens skull.

Jag blir faktiskt ledsen ibland när min gubbe säger att jag är för mager och benig och att det är så fult. Jag kan väl inte hjälpa att jag har en sådan kropp? Med tanke på att jag faktiskt lever med normala matvanor.

Jag behövde få skriva av mig lite angående detta. Folk försöker proppa i mig feta och söta saker bara för att jag ska lägga på mig mer vikt. Men jag kan ju inte äta sånt om jag inte mår bra av det.

Jag är glad över att jag har en bra kropp som återhämtade sig enormt snabbt efter en graviditet.


På promenad med Evangeline i mina favorit gröna jeans.

AMMA TROTS SJUKDOM

Barnmorskan sa till mig att hur sjuk man än blir så ska man ändå amma sitt barn. Nu talar jag om bebisar som verkligen behöver modersmjölken.
Jag är kanon förkyld men ändå måste jag fortsätta amma Evangeline för hon får massvis med antikroppar av bröstmjölken som ger henne ett visst skydd mot sjukdomar. Så att jag är sjuk det gör ingenting. Hon vill ändå vara nära mamma, mig, hela tiden så jag måste ju vara med henne hela tiden. Det är så härligt att hon tycker så mycket om mig och att hon skriker när hon inte får vara med mamma. Idag när Wille gick ut och gick med henne i barnvagnen så skrek hon hela vägen till stor-coopen och tillbaka hem. Sen när Wille kom hem och hon fick komma till mamma så blev hon tysk och glad. Dessutom ammade jag henne nästan på en gång. Samma sak när hon ligger i sin spjälsäng, hon gnäller tills hon får komma till mamma och ligga på mammas bröst. Då somnar hon som en stock.

Åter till amningen. Även om man är magsjuk eller har influensa så ska man inte sluta amma sitt barn. För det är faktiskt värre att inte amma sitt barn än att göra det trots sjukdomen.
Det enda man ska se till att göra är att hålla brösten rena. Men det gör jag i vanliga fall också.

Jag ville bara säga detta så att ni andra också vet. För det är många som faktiskt inte vågar amma sina barn när de blir sjuka för de är rädd att smitta barnen. Men nu vet ni! Att amma är dubbelt så bra än att låta bli och ge ersättning istället. Att barnet kommer nära dig gör inget. Barnet måste få vara nära sin mamma och känna trygghet. Det enda man kan låta bli är ju att pussa barnet. Även om du är sjuk så är det inget fel på din modersmjölk!


Mammas mjölk är det godaste som finns!

AMNING

De två första veckorna var nog värst skulle jag tro gällande ammandet och allt.
Det gjorde s fruktansvärt ont att amma så jag satt och grät samtidigt som jag amma Evangeline.
Redan på BB var det så. Mina bröstvårtor var fulla med blåsor och det rann blod av dem.
Det är verkligen inte lätt att amma som många tror. Det gör faktiskt ont!
William sprang iväg och köpte amningsnapp till mig på BB. Men när vi skulle koka den så sa barnmorskan STOPP.
Hon tyckte minsann att det skulle göra ont att amma och det var bara att tåla smärtan. Även fast jag kände att kroppen snart inte orka mer.
Dessutom hade jag så fruktansvärt ont efter själva förlossningen. Smärtan efteråt är värre än att föda barn.
Det gjorde så ont på grund av stygnen som jag fått. Evangeline kom så snabbt ut så att kroppen hann inte med. Jag fick till och med spruta så att livmodern skulle dra ihop sig. Det tog ju bara ca 4 timmar så var hon ute, och jag var förstföderska. Barnmorskan trodde att det skulle ta minst 8 timmar. Men jag jobba på så bra hela tiden så det tog bara 4 timmar. Dessutom tog jag ingen bedövning alls.
Jag blev sydd i åtminstone 10 minuter. Jag hade därmed en hel del stygn. Som strama och gjorde så fruktansvärt ont. Svanskotan hade fått sig en smäll också. Det tog ett tag innan man blev bättre. Jag trodde aldrig jag skulle bli bra, men nu en månad efter sp känner jag mig ganska så återställd faktiskt. Jag kan gå promenader och gå på toaletten och kissa utan att behöva gråta och ha ångest varje gång.

Nu fungerar amningen jättebra för mig. Nu vill jag verkligen mata Evangeline och ge henne bröstet. Det ville jag inte för ca 4 veckor sedan. Brösten är inte såriga längre och det gör inte så särskilt ont längre heller. De gånger det gör ont så använder jag amningsnapp. Bara så att brösten ska hinna läka. Sen återgår jag till utan amningsnapp igen.
Jag har mycket möjlk också. Ibland behöver jag bara mata Evangeline i 10 minuter, knappt det så är hon mätt. Ibland bara 5 minuter. Jag har nog ganska tjock mjölk. Hon går otroligt bra upp i vikt också, det syns verkligen på henne att hon växer.

Att kunna amma är en härlig sak. Själva närkontakten med barnet är helt underbart. Men det gör ont i början. Så ont så man bara vill flyga upp genom taket. Man vill bara skrika rakt ut av smärta. Men sen när man ammat ett tag och bröstvårtorna blivit vana vid slitaget, så är man så glad över att man inte gett upp och slutat amma. Vilket många faktiskt gör. Jag vill uppmana fler mammor till att inte sluta amma och ge upp hoppet bara för att det gör så ont. Jag är en av dem som hade så fruktansvärt ont, men ändå gav jag inte upp. Någonstans i bakhuvudet så visste jag ändå att det skulle bli bra till slut.

Nu älskar jag att amma. Dessutom har man alltid maten med sig vart man än går. Barnet mår också bra av att bli ammad. Bland annat så är immunförsvaret mycket starkare hos ett barn som ammas än hos ett barn som får ersättning. Sen finns det ju dem som inte har så tjock mjölk så de måste ge ersättning för att barnet ska bli mätt, men det är ju en helt annan sak.

Det känns verkligen som att man är värdefull och har en stor mening som mamma när man får amma sitt barn och ge barnet mat. När barnet skriker och är hungrig och ledsen så ger man bara bröstet och så blir barnet så lycklig.
Det är så fantastiskt att få vara med om detta.

Dock så är det en jobbig, lång och svår väg tills man får uppleva just detta underbara. För som sagt i början är det så hemskt så man är nära på att ge upp för att kroppen inte orkar. Dels för att man haft en förlossning som man är utmattad ifrån och sen ska man ännu till stå och amma när bröstvårtorna är såriga. Det är som att hela tiden stå och riva upp ett sår som gör ont. Dessutom har man jätteont i magen varje gång man ammar eftersom livmodern drar ihop sig efter förlossningen.

Många vet inte om detta. De ser bara det fantastiska med att amma. Många förstföderskor tror att det kommer vara lätt att amma. Men så är det icke. Detta som jag nyss berättat är sanningen. Men efter smärtan kommer belöningen!
RSS 2.0