FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Jag gick över tiden med fyra dagar och jag började bli riktigt otålig. Nu ville jag ju verkligen att min bebis skulle komma ut. Dessutom var jag rädd för att hon skulle bli alldeles för stor och att jag skulle få ta kejsarsnitt.

Jag hade verkligen provat allt för att hon skulle komma ut. Jag storstäda, tvätta fönster, skrubba golv, gick upp och ner för en hel del trappor så jag fick träningsvärk. Jag tog också långa och snabba promenader men inget verkade hjälpa.

 

Hela söndagen (26/7-09) kände jag mig lite konstig. Det kändes lite konstigt i magen. Det tröck på i underlivet också. Det kändes helt enkelt lite annorlunda. Magen var spänd hela dagen, det kändes som att jag skulle explodera. Det var jättejobbigt.

Jag minns att jag sa till mamma att hon skulle tillaga pannkakor till mig för att bebisen skulle komma imorgon. Vilket jag hade helt rätt i också.

 

På måndag morgon kände jag mig ännu konstigare. Jag gick upp och kissa, ca 06:10, för jag hade så ont i magen, vilket jag brukade få i samband med att jag var kissnödig och hållit mig för länge.

När jag sedan gick tillbaka till sängen så började värkarna komma igen, och denna gång var jag inte kissnödig. Men jag tänkte att det är väl ingenting. Men jag hoppades ju på att det skulle vara värkarna som satts igång.

 

Värkarna återkom hela tiden och höll i sig allt längre. Värkarna kändes väldigt annorlunda mot vad mina förvärkar varit. Nu kom det som en stickande känsla innan själva värken kom.

De blev allt intensivare. Jag tänkte att nu är det verkligen dags – äntligen!

Jag tog tag i klockan som stod på nattduksbordet och höll koll på tiden.

I början var de lite mer oregelbundna och kom mellan 10 minuter och en kvart. Då tänkte jag att det är lång tid kvar och att de kanske till och med avtar. Vilket jag naturligtvis inte hoppades på, för nu ville jag verkligen föda.

Efter bara ett fåtal värkar som varit oregelbundna och inte alls så intensiva så blev dem helt plötsligt, bara sådär, jätteintensiva och det var fem minuter emellan dem och de höll i sig mellan 30 sek till 1 minut.

Då tänkte jag att det var nog dags att väcka William. Jag hade hittills lyckats andas bra genom alla värkar.

 

William var inte så lätt att väcka. Han hade varit uppe hela natten för att han varit så orolig och inte kunnat sova. Sen så var han nog nervös också. Men han trodde verkligen inte att bebisen skulle komma på en måndag.

Tillslut så vakna han och jag bad honom ta tid med sin klocka, och se hur länge värkarna höll i sig och hur tätt de kom. Nu var det nästan bara 3 minuter emellan och de höll i sig i 30-50 sek ungefär. Jag lät några värkar gå och sedan tyckte William att jag skulle hoppa in i duschen och duscha varmt. Så vi gjorde det. När jag fick värk så lutade jag mig mot honom och jag andades igenom den medan han masserade min korsrygg väldigt hårt.

Värkarna började bli riktigt jobbiga nu och det var bara 3-2 minuter emellan dem. Då var det definitivt dags att ringa till förlossningen. Klockan var ungefär kvart över 6 på morgonen när jag började få känningar och nu var klockan närmare sju - halv åtta.

Jag ringde in och barnmorskan sa att det är bara att komma in.

 

Men först skulle jag minsann äta frukost, så jag rostade bröd och drack O’boy. Dock fick jag inte i mig så mycket. Man är inte direkt hungrig när man har ont.

 

William sprang upp till mamma och pappa för att lämna vår hemnyckel. William ringde på dörren och han hörde hur pappa sprang mot dörren och försökte ivrigt öppna den.

Han tog emot nyckeln. William kom sedan ner igen till mig där jag hade fullt upp med att andas igenom värkarna.

 

William fixade allt som vi skulle ta med ut i bilen. Pappa kom och ringde på dörren och frågade hur jag hade det. Han var väldigt nervös. Han hade berättat för mamma också genom att stå med kuvertet, med nyckeln i, i handen framför sängen. Hon blev också helt ivrig och frågade om vi hade åkt. Pappa sa att det bara var 3 minuter emellan värkarna och då sa hon att vi får bråttom, hon trodde inte vi skulle hinna in.

Pappa krama om mig innan vi åkte. Mamma stod uppe på balkongen och vinkade när vi åkte. Jag satt i baksätet med en stor filt under mig ifall vattnet skulle gå.

Varken vattnet eller slemproppen gick utan det var så att jag fick hårda värkar på en gång.

William höll hastighetsbegränsningarna till Västerås. Jag hade fullt upp med att andas genom mina värkar i baksätet. Jag var väldigt orolig för att de skulle avta. Jag passade också på att äta lite choklad så jag skulle få lite energi. William sa att han kände hur jag flåsade honom i nacken när jag andades igenom värkarna. Jag var hans personliga AC som luktade choklad.

 

Värkarna började lite försiktigt och sedan blev de allt hårdare och hårdare tills de nådde toppen då de börja avta igen, och det blev en liten paus. När vi kom fram till förlossningen i Västerås så blev vi mottagna av en barnmorska. Hon visade oss till rummet som skulle bli vårt förlossningsrum.  Rum nummer 4. Jag blev uppkopplad med CTG där de såg mina värkar och bebisen hjärtslag. Bebisen mådde bra. Sen blev jag undersökt. Jag var öppen 4 cm så då fick vi stanna kvar och slapp åka hem. Barnmorskan sa till oss att vi skulle bli föräldrar idag, men hon visste inte vilken tid. Cervix var helt utplånad då och jag hade tunna fina kanter (kl. 09:30). Kl.08:56 blev vi inskrivna på förlossningen.

Jag fick en stor blöja av barnmorskan och ett par nätbyxor som jag skulle stoppa på mig ifall vattnet skulle gå, och dessutom så kan man ju blöda lite.

William hjälpte mig på med dem. Sen fick jag en värk och jag kunde prata mig igenom den, eftersom jag höll just då på att diskutera lite med barnmorskan. Hon tyckte att jag det gjort ett jättebra jobb hemma och hon hoppades på att det skulle fortsätta lika bra här inne på förlossningen.

 

Sen fick jag prova att gå med ett gåbord i korridoren på förlossningen. Man kunde höra hur andra kvinnor skrek. Lite läskigt faktiskt. Jag stanna vid varje värk och luta mig framåt på bordet och Wille fick massera mig riktigt hårt i ryggslutet. Ibland skrek jag åt han att ta i hårdare. Sen fortsatte vi att gå när värken avtagit.

 

Förlossningsförlopp

 

Kl. 09:57 hade jag smärta så jag fick duscha varmt eftersom badet var upptaget sa barnmorskan. Det ville jag såklart göra. Kl.10:00 hoppa jag in i duschen. Gick på toaletten först eftersom smärtan gjorde så att jag fick lov att tömma tarmen och dessutom var det lika bra. Man vill ju inte krysta så att man tömmer tarmen samtidigt som barnet kommer.

 

Jag duschade kokhett så det bara ånga ut ifrån duschen. Wille stod med mig inne på toaletten. Jag satt ner på en duschstol och lät vattnet rinna ner på mig. Det var skönt. Sen andades jag genom värkarna. Men nu började de bli riktigt starka. William gnällde på att det blev för varmt inne i duschen så han ville att jag skulle bli klar. Men jag skulle minsann duscha lite till för det var ju så skönt. Dessutom var det ju jag som hade ont, så han fick faktiskt tåla lite värme och ånga för jag satt i en mycket värre situation än vad han gjorde.

 

Efter duschen så hjälpte William mig på med alla förlossningskläder igen. Vattnet hade fortfarande inte gått. Sen gick jag tillbaka in i vår förlossningssal. Jag blev undersökt och nu var modermunnen 6 cm öppen. Så det gick framåt.

Jag andades fortfarande igenom värkarna, som nu var så hårda att jag skrek rakt ut ibland. Jag både grät och skrek. Det var skönt att skrika, för på något sätt så kändes det som att värken försvann med i skriket. William fortsatte att massera hårt. Istället för att jag tröck hans hand så fick jag trycka min panna allt vad jag orka emot hand arm när jag låg i förlossningssängen. Barnmorskan kom in och frågade om jag ville ha något. Jag hade bara haft vatten tidigare att dricka mellan värkarna. Men nu ville jag ha en chokladmilkshake. Den var så otroligt god. Hon tillagade den själv. Den godaste milkshaken jag någonsin druckit. Mellan värkarna så suga jag i mig milkshake, för det tyckte jag att jag var värd. William försökte smaka men då morra jag lite åt honom eftersom det var min.

 

Både barnmorskan och undersköterskan kom in lite då och då och sa att de måste ge mig bedövning nu eftersom jag inte klarar av smärtan. Men nej jag skulle minsann inte ha någon bedövning och ingen akupunktur heller. Jag ville hellre att Wille skulle massera mig hårt vid korsryggen. Det var mycket skönare tyckte jag. Jag tycker inte speciellt mycket om nålar. Dessutom var jag så envis för jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt. Min mamma klarade av att föda fyra barn utan bedövning, så därför skulle jag också klara av det. Så tänkte jag. Hela tiden tjata dem på mig att de ville ge mig bedövning så jag skulle orka med förlossningen, men jag total vägra. Jag ville inte ha EDA (ryggmärgsbedövning) eftersom den gör så att förlossningen tar ca 2 timmar längre och dessutom kan värkarna avta. Nu ville jag verkligen föda så jag tänkte inte skapa fler förhinder.

 

Vid 11 tiden ville jag trycka på. Det hade knappt gått en timme, ca 40 minuter, sedan jag var 6 cm öppen. Barnmorskan sa att det var omöjligt men att hon var tvungen att undersöka mig igen. Det visade sig att jag var fullt öppen, 10 cm. Hon sa att jag får trycka på när jag känner att jag måste. De fick bråttom att fixa i ordning allt eftersom nu var det nära att vattnet skulle gå. Men de hann inte ta fram så mycket innan jag fick en krystvärk. Wille stod alldeles vid mig och skulle sätta på mig blöjan och nätbyxorna igen, och då krysta jag så vattnet bara flög till andra sidan rummet och på Willes arm. Det var ett ordentligt sprut. Vattnet flög till och med i mina skor som stod på andra sidan rummet. Då fick barnmorskan och undersköterskan städa undan efter min vattenavgång. Sen fick hon sätta på sig ”förkläde” då visste jag att det inte var så länge kvar. Jag behövde inte ha några byxor på mig sen heller eftersom vattnet redan avgått. Mekoniumfärgat var fostervattnet, vilket innebär att bebisen bajsat i vattnet. Antagligen var bebisen lite stressad. Nu provade jag också lustgasen. Man blev ganska ”mosig” i huvudet av den. Jag ville inte ta den först eftersom de sa att man kunde bli illamående. Och jag ville helst inte spy under förlossningen. Men tillslut prova jag den i alla fall eftersom de tjata. Wille sa att jag skulle ta den endast när jag kände att värkarna var på 10, på en skala från 1-10. 11:00 provade jag gasen, 50/50.

Kl.11:35 gick vattnet.

 

Kl.12:51 höll jag på med krystvärkarna. Jag fick byta ställning också. Jag fick stå på knä i sängen en stund. Men det hände inte så mycket i krystvärkarna då så jag ville vända på mig igen, dessutom var det jobbigt att stå så. De fick lov att sätta en elektrisktråd, tror jag det var, som mäter barnets hjärtljud fast på bebisens huvud när bebisen fortfarande var inne i magen. Eftersom CTG:n inte tog upp några hjärtljud längre. Vilket berodde på att barnet rörde sig så mycket. När jag vänt mig så hände mycket mer. Jag satte upp fötterna på fotstöd i sängen och sära på benen. Sen var det bara att krysta när de behövdes. Wille tog bort lustgasen eftersom den gjorde så att jag inte kände av när jag skulle trycka på. Under den värsta smärtan så strunta jag i lustgasen. Andra brukar göra tvärtom. Men jag bestämde mig för att vara en riktig hårding. Dock tappa jag lite uppfattningen av lustgasen, och dessutom kände jag inte riktigt när jag behövde krysta utan undersköterskan kände på min mig när den blev hård så tröck jag.

Jag krystade och krystade vid varje värk. Jag skrek inte då utan jag bara koncentrerade mig på att krysta och se till så att all kraft var där nere, så jag kunde trycka ut min bebis. Jag har nog aldrig tryckt på så hårt i hela mitt liv.

Jag tog upp huvudet när jag tröck, precis som man gör en situps ungefär samtidigt som jag tröck ifrån med fötterna på fotstöden.

 

När huvudet var på väg ut så kände jag när jag krysta att huvudet åkte en bit ut, men sen när jag sluta så åkte det in igen. Fram och tillbaka, och sådär höll det på en stund innan allt töjts ut. Barnmorskan sa då till mig vid ett tillfälle att om jag ville så kunde jag känna bebisens huvud vid nästa krystvärk. Det ville jag givetvis göra. Jag tyckte det var så spännande. De hade också sagt att de sett en svart lock titta fram. Pappas kalufs hade bebisen fått sa dem. Då blev jag lycklig för nu var det så nära att jag skulle få se min efterlängtade bebis.

Vid nästa krystvärk sen så kände jag på bebisens huvud. Det kändes helt otroligt. Att ett huvud var på väg fram därifrån. Det kändes lite hårigt och blött. Det var inte alls obehagligt, utan mer underbart faktiskt. Jag blev inte rädd heller. Jag kände hur jag höll på att utvidgas och att ett huvud faktiskt var där. Men samtidigt så kändes det som att jag inte var så öppen och att jag hade en del kvar att töja innan hela huvudet kom fram. För nu kände jag ju bara toppen på huvudet.

Jag fortsatte att krysta, William stod på min vänstra sida och peppa mig. Samtidigt som han kikade lite på hur det gick för bebisen.

När huvudet sen var ute så gjorde det riktigt ont. Det sved och det brände fruktansvärt mycket. Men jag fick inte trycka ut bebisen då eftersom jag var tvungen att invänta nästa krystvärk, för då skulle bebisen komma ut. Barnmorskan berättade hela tiden för mig hur jag skulle göra. När jag skulle krysta osv.

Jag gav i princip upp nu. Det gjorde så ont och jag hade kämpat så länge, jag orkade inte stå ut mer. Huvudet var nästan helt ute och allt var utspänt och det gjorde så ont. Jag ville bara trycka men jag fick inte. William blev så arg på mig när jag sa att jag inte orkade mer och ville ge upp. Han såg att kraften försvann ur mig helt och hållet. Då svor han och sa att jag inte skulle ge upp för nu ska jag trycka ut ungen. Han var riktigt arg. Bara för att han sa så, så blev jag så fruktansvärt arg. Jag låg där och hade ont, han hade ingen aning om hur jag kände och vad jag var med om. Jag blev så arg på honom så jag tog i allt vad jag orka, styrkan kom från ingenstans men antagligen långt inifrån mig eftersom jag hade tappat all energi innan, och krysta ut bebisen. Barnmorskan ryckte och slet lite i huvudet på bebisen, hon rucka ut det på något vis och sedan drog hon ut kroppen medan jag krysta. Det kändes som en stor slemmig klump som kom ut. När huvudet var ute så följde resten av kroppen med så snabbt.

 

Kl.13:21 föds en flicka fram i framstupa kronbjudning och hon skriker direkt. Jag började gråta när jag hörde henne. Jag frågade ivrigt Wille ”Vad blev det? Vad blev det?” och han sa: ”Det blev en Evangeline”. Det var så underbart. Jag trodde inte på honom först. Jag frågade honom om han verkligen var säker på att det var en flicka. Men det var han. Jag fick henne upp på brösten på en gång. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. En del tycker att sina nyfödda ser fula ut, men jag tyckte hon var så otroligt vacker. Jag älskade henne mest av allt i hela världen redan vid första ögonkastet.

Både jag och William grät, och Evangeline också. Vilken lycka. Jag som var så orolig för att något skulle gå snett under förlossningen. Men när jag hörde henne skrika så var det en enorm lättnad. Hon var helt perfekt, förutom att hon var lite blå. Hon fick Apgar 9-10-10. Vilket innebär att allt var bra förutom att hon var lite blå i hudtonen.


Innan moderkakan kom ut så fick William klippa av navelsträngen på lilla Evangeline.  Med barnmorskans hjälp.


Kl.13:30 känner jag att jag vill krysta igen och att värkar börjar. Jag sa det till barnmorskan och hon säger att jag ska krysta. Samtidigt som jag krystar så drar hon ut moderkakan (placenta) som hade hela hinnor. Det sved till när den kom ut. Barnmorskan fråga om jag ville se den och det ville jag givetvis. William titta bort för han ville inte se den. Men sen sa hon att det var livetsträd och då blev han så intresserad så han var tvungen att se. Den var faktiskt väldigt fin, men liten. Det såg faktiskt ut som ett träd. En rödbrun rund kaka med blåa trådar som såg ut som ett träd. Väldigt häftigt att få se. Evangeline bajsa på min mage så fort jag fick upp henne. Så de fick torka av både mig och henne. Men det var bra för då visste man att hon kunde bajsa. 


Sen var det dags att sys. Jag fick bristningar vid klitoris, vagina och perineum på både vänster och höger sida. Fick sy 8 inre och 1 yttre. Hon höll på att sy mig i säkerligen 10 minuter. Men jag fick bedövning som tur var. Men Xylocain spruta och Xylocainspray som smärtlindring. Hon spraya först men det gjorde fortfarande ont när hon sydde så då fick jag en spruta. Jag behövde ingen smärtlindring/bedövning under förlossningen, men när hon skulle sy ville jag ha på en gång. Det är annorlunda när någon gör en illa än när man lyssnar på sin egen kropp och ska få ut någonting, som att föda barn.



När allt var klart (ca 45 minuter senare, William var väldigt orolig han tyckte det gick så lång tid innan jag amma henne), så fick jag sätta mig upp i sängen och prova amma Evangeline. Det tyckte barnmorskan jag skulle göra. Hon tog bröstet på en gång. Hon visste direkt hur hon skulle göra. Det var så skönt för allt gick av sig själv. Sen sög hon ifrån mitt högra bröst för första gången. Och det var just det bröstet jag inte trodde skulle ha någon mjölk bara för att den är lite mindre än den vänstra. Sen har jag fått ganska mycket smällar på mitt högra bröst via karateträningarna. 
Det gjorde inte så hemskt ont att amma från första början, utan det tillkom senare när Evangeline sugit på dem i en dag. 



Jag trodde aldrig att jag skulle vara så stark som jag var. Jag som inte har en hög smärttröskel. Men när det gäller att föda barn då kunde jag nog allt. Barnmorskan sa att jag var som gjord för att föda barn. Jag andades igenom alla värkar så bra, och kämpade mig igenom på egen hand. Jag hade helt enkelt rätt teknik.

Jag förlorade sammanlagt 700 ml blod. Vilket gjorde att jag var väldigt yr och illamående efteråt.

 

När barnmorskan bråkat klart med mig, för det tyckte jag att hon gjorde, jag ville bara vara ifred efter förlossningen. Men då skulle hon trycka på magen så det bara spruta ut blod. Hon kände nämligen på livmodern så den dragit ihop sig. Jag fick ju en spruta direkt efter att Evangeline kommit ut eftersom hon kom så snabbt. Livmodern behövde hjälp att dra ihop sig då. Evangeline fick också en spruta på en gång. Den gjorde så att hennes blod skulle kunna koagulera sig, så hon var tvungen att ge henne den snabbt.

 

Det som var värst var nog värkarna vid öppningsskedet och inte krystvärkarna, för då var man ju redan öppen då var det bara att trycka. Men sen när barnets huvud var på väg ut och man skulle töjas så gjorde det riktigt ont. Då sved det och brände så fruktansvärt mycket.

 

Men den stunden då man äntligen får hålla i sitt barn för första gången, och man kämpat så hårt tillsammans både mamma och bebis, så är allting värt det. Det är ett sådant fantastiskt ögonblick. Det går inte att jämföra med något annat. Att få vara med om en förlossning, och som kvinna att först bära ett barn i 9 månader och sedan föda fram barnet är så underbart, att det ens fungerar så. Jag fick en sådan förlossning som jag hade hoppats på. En naturlig förlossning som gick fort. Jag ser mycket positivt på en förlossning nu. Och den som väljer att inte föda barn går miste om något fantastiskt. Finns inget bättre en kvinna kan göra än att föda barn. Man blir så stark utav det, saker som man aldrig trodde man skulle klara av gör man. En kraft som man aldrig någonsin trott att man har kommer helt plötsligt fram från ingenstans.

 

Evangeline vägde 3695 g och var 50 cm lång, huvudomfång var 34 cm. En stor flicka. Jag trodde hon skulle vara mycket mindre. Men jag blev så stolt över henne och mig själv som orkat. Det gick så snabbt och hon var så stor. Det första jag tänkte när jag fick se henne var: ”Har jag klämt ut en sådan stor bebis?” Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv var när jag fick min Evangeline. Och jag är inte rädd för att föda igen. Det mesta av smärtan försvann när jag fick se henne. Men jag hade fortfarande ont.

 

Barnmorskan hade sagt till mig att man tror att man ska dö under förlossningen, men det gör man inte. En annan sa till mig att det är när man tror att man ska dö som det snart är över och att barnet kommer ut då. Men jag trodde aldrig att jag skulle dö. Så hemskt var det faktiskt inte. Jag hade ju längtat efter min förlossning och att få vara med om det. Så jag var mest glad även om jag hade ont och det var inte så roligt just då när man var inne i det.


Förlossningsbarnmorskan hade jag aldrig träffat innan, inte heller undersköterskan. Men barnmorskan var otroligt snäll och lugn, men undersköterskan var lite dryg faktiskt. 
William hade hört dem prata om att min förlossnings skulle ta minst 8 timmar. Därför blev de så förvånade när det gick på bara 4 timmar. Barnmorskan hade till och med sagt till mig att det var synd att hon inte kunde vara med enda till slutet, eftersom personalen byts av vid kl.14:00. Men hon hann vara med enda till slutet, och hon fick hjälpa till att förlösa mitt barn. Hon var extremt förvånad över det måste jag säga, det trodde hon verkligen inte.  


Det var min förlossning från början till slut. Och jag är väldigt nöjd över den. Jag är glad över att jag fick vara med om en sådan här förlossning. Dessutom är jag glad över att jag var ung och ändå gjorde det så bra.

 

RSS 2.0