GRAVIDITETEN

Jag har fått en fråga här på bloggen ifall jag kan skriva om hur det kändes att vara gravid, hur barnet skulle se ut och ifall jag var rädd att inte kunna bli gravid. Så nu tänkte jag skriva lite om det.

Att vara gravid är ju något mycket speciellt. Om man inte blir gravid som kvinna så går man verkligen miste om någonting. Dock finns det de som inte kan bli gravida, och de tycker jag faktiskt synd om. För att vara gravid är det bästa en kvinna kan göra. Att bära ett barn i nio månader och sedan föda det. Går inte att beskriva känslan.
Men att vara gravid är också en enormt stor påfrestning. När jag blev gravid så började jag må dåligt på en gång. Jag spydde varje dag, och om jag inte åt så spydde jag. Jag var tvungen att äta med jämna mellanrum så att inte blodsockret skulle sjunka så lågt. Åt jag för mycket så spydde jag, eller fel mat.
Jag kunde inte äta kött, kyckling, mango och sallad hade jag ganska svårt för. Fisk gick däremot jättebra. I början åt jag mest bara Piggelin och mariekex. Det var en jobbig period. Jag spydde konstant och blev väldigt svag, gick ner i vikt också ganska mycket. På slutet av graviditeten började jag kunna äta lite mer, dock inte kött eller kyckling. Spydde bara jag tänkte på köttfärslimpa. Kan fortfarande inte äta det.
På slutet blev man också stor och klumpig. Jag var också enormt glömsk.
Ibland fick jag gå upp på nätterna och äta för att jag var så hungrig, och åt jag inte så blev jag så fruktansvärt illamående så jag spydde. Fick alltid ha mat med mig vart vi än åkte. Äpple hade jag alltid hemma och i väskan. Banan var för mosig och geggig så det klarade jag inte av, inte heller potatismos. Helst torra saker. Knäckebröd gick bra. Det fick inte vara för "slaffsigt". Matos blev jag illamående av, så jag kunde inte laga mat själv. Jobbigt. Jag som tycker om att laga mat. Jag kunde inte ens gå in i kylskåpet för jag tyckte det luktade illa där. Klarade inte av lukten för jag spydde av det. Cornflakes gick bra att äta till frukost. Jag blev enormt känslosam under graviditeten, kunde börja gråta för minsta lilla sak.

Trots allt det jobbiga, så fanns det så många positiva sidor. Att få se magen växa och känna bebisen röra sig samt sparka är en obeskrivlig känsla. Att få vara med och uppleva en graviditet samt förlossning är något mycket fascinerande. Även om det gör ont när magen växer, känns som mensvärk, eller när man har foglossning samt att revbenen spänner ut sig så är det ändå en upplevelse som man aldrig glömmer. Jag tyckte det var en fantastisk upplevelse som jag gärna vill vara med om igen. Jag saknar gravidmagen och känna barnet röra sig. Känna på magen och förstå att det är ditt barn som växer där inne. Man måste vara gravid eller ha varit gravid för att kunna förstå.

Vi funderade mycket över hur barnet skulle se ut, eftersom Wille är mörk och jag är ljus. Han har mörkt hår och bruna ögon, jag är blond och har blåa ögon. Det fanns så många olika  möjligheter om hur barnet kunde bli att se ut, och vem barnet skulle vara mest lik. Kanske barnet får brunt hår och bruna ögon men liknar mig, eller tvärtom att barnet får ljust hår och blåa ögon men liknar mest Wille. Blåa ögon, brunt hår? Bruna ögon blont hår? Ja... ni förstår. Vi funderade mycket på det. Men när Evangeline kom så var hon helt perfekt. Finare barn kunde vi inte ha fått. Jag funderar än idag över hur i hela världen hon kunde bli så vacker. Så perfekt.
Vi undrade mycket över om det var pojke eller flicka också. Jag trodde flicka från första början, jag hade det på känn. Dels var det för att jag blev så extremt överkänslig mot allt och spydde hela tiden. Men man kunde ju aldrig vara säker. Nästan alla trodde pojke, förutom min mamma som var heeelt säker på att det var en flicka. Jag hade spetsig mage och allt var framåt. Man såg inte att jag var gravid bakifrån.

Visst blev jag ju glad när jag var gravid, för då visste jag ju att allt fungerar, att jag kan bli gravid. Att min kropp fungerar som den ska. För det har ju alltid funnits en liten rädsla där "tänk om man inte kan bli gravid?"
För det skulle ju vara jättehemskt. Man vill ju att kroppen ska fungera, och som kvinna så vill man ju också kunna föda barn för det är ju ens främsta "uppgift" kan man säga. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Några andra orosmoment under graviditeten var ju kommer barnet att må bra? Kommer vi få ett normalt barn? Tänk om något går fel under förlossningen? Alltså den vanligaste oron. Men det hör till, det betyder ju bara att man kommer bli en bra och skyddande mamma. Man vill ju alltid det bästa för sitt barn.




Gravid i vecka 39




Evangeline 3 dagar gammal.

Graviditetsvecka 40

Bebisen har fortfarande inte kommit. William hade hoppats på att bebisen skulle komma på hans födelsedag dvs 21 juli. Men ingen bebis kom då. Inte kom bebisen heller på det beräknade förlossningsdatumet 23 juli. Jag har gått upp och ner i alla trappor på ringvägen, flera gånger om dagen. Från botten till högst upp och det är 7 våningar så det är många trappor. Jag brukar gå hem till mamma och pappa som bor på sjättevåningen istället för att ta hissen, som jag tidigare gjort.

Jag har också gått på långa snabba promenader så jag blivit helt svettig. Så det går verkligen fort fast jag har en jättekula till mage. Promenadvägar som jag tidigare gått på 40 minuter, gick jag på halva tiden nu.

 

Jag var dock säker på att jag inte skulle gå över tiden, men det gjorde jag visst ändå. Min bebis är envis. Det jag dock är rädd för är att när bebisen är en längre tid i magen så börjar den bajsa i fostervattnet, vilket leder till att barnet kan bli förgiftat. Så jag hoppas verkligen att bebisen vill titta ut snart för jag börjar bli rädd. Jag var nämligen förgiftad när jag föddes, men jag klarade mig som tur var.

 

Det är ganska jobbigt för ryggen också eftersom jag endast är framtung. Magen är bara framåt finns ingenting bakom mot ryggen. Så bakifrån är jag ganska smal. Ser ganska lustigt ut. Men jag tycker det är jättefint med min mage som endast växer framåt. Jag älskar min bebismage även om det är riktigt jobbigt nu och jag vill bara ha min bebis för jag har ju väntat så länge.

 

När bebisen inte ville titta ut på BF så storstädade jag hela lägenheten. Jag skrubba golven som en dåre och jag tvätta fönster, dammsuga och diska samt torka damm. Jag blev helt slut.

Jag trodde verkligen att bebisen skulle komma den dagen, men inte ens då. Hur jag ens försökt få ut bebisen så vill hon/han inte komma ut.

 

Extremt mycket förvärkar har jag haft nu och jag tror det är riktigt nära. Ont gör de också. Lite värre än mensvärk. Men jag tycker bara det är skönt för varje gång hoppas jag på att bebisen ska komma. Men dock avtar värkarna. När jag gått tre dagar 2-3 dagar över BF så var magen extremt hård och spänd hela tiden. Då visste jag att det var nära. Det kändes dock obehagligt eftersom det kändes som jag skulle spricka hela tiden när magen var så spänd och hård pga sammandragningarna. Dagen före bebisen kom så var magen konstant hård och spänd, det släppte inte ens. Den 27 juli 2009 bestämde sig bebisen för att komma ut i världen kl: 06:10 började jag känna mig konstig och hade lite värkar. Jag trodde det berodde på att jag var kissnödig eftersom det blev så när jag hade hållit mig för länge på natten dvs det gjorde ont i magen och värkte då det var ont om plats i magen och bebisen tröck på blåsan.

Men när jag kissat och det inte släppte så misstänkte jag att det var dags. Och visst var det så. Jag såg på klockan och det var 5 minuter emellan värkarna, fast jag trodde ändå inte att förlossningen satts igång. Jag trodde än en gång det var förvärkar eftersom jag blivit lurad så många gånger.

 

När jag gick över tiden 4 dagar så blev jag riktigt otålig. Varje dag efter v.40 så blev jag så orolig för att bli igångsatt. Det ville jag verkligen inte. Jag ville att allt skulle komma igång av sig själv. Jag ville ha en riktig vanlig förlossning. Det hade jag ju längtat efter så länge nu.

Alla runtomkring oss blev också otåliga. Mina föräldrar fråga varje dag om inte bebisen kommit än. Dessutom var jag rädd för att bebisen skulle bli för stor så jag inte kan föda normalt.

 

Nu började jag också oroa mig lite inför förlossningen. Jag längtade verkligen till den för jag ville ha min bebis, jag orkade inte vänta längre. Men det som skrämde mig var tanken av komplikationer. Tänk om något skulle hända under förlossningen med bebisen? Att något går snett så både jag och bebisen får lida extra mycket. Är allting verkligen som det ska med bebisen? Eller tänk om jag måste göra kejsarsnitt för att bebisen är för stor?

Dessa saker var jag livrädd för och jag kunde ligga vaken på nätterna och tänka på detta.

 

Men jag försökte ändå vara positiv, och när förlossningen sattes igång så var dessa tankar borta och jag fokuserade bara på att jobba mig igenom värkarna och behålla lugnet. Jag ville inte få panik för då kunde allt gå åt skogen, jag var tvungen att fokusera på att föda och inte tänka så mycket på smärtan, utan att istället fokusera på andningen så värkarna blev lindrigare.

När värkarna väl var igång och vi åkte till förlossningen i Västerås så var jag livrädd för att värkarna skulle avta, för nu ville jag verkligen föda och jag ville ha smärta för då visste jag att jag äntligen skulle få bli mamma och hålla i min efterlängtade bebis.

Graviditetsvecka 39

16/7-09 var vi till barnmorskan. Allt gick bra och allt var bra med bebisen. Min yrsel beror på att jag gått in i ett sådant stadium nu. Så jag behöver inte ta mer järntabletter.
Anledningen till varför jag har så ont på vänster sida vid magsäcken och ibland i hela bröstet är nog för att jag har magkatarr. Så trodde hon i alla fall. Kristina föreslog att jag skulle äta sötmandel.

Mina fingrar gör fortfarande ont. I lederna. Beror nog på att jag är lite uppsvälld. Men jag har inte svällt upp mycket, jag har klarat mig ifrån det.

Bebisens huvud var inte fixerat än heller, fortfarande ruckbart. Men hon sa att bebisens huvud kanske inte blir fixerat förrän jag får rejäla värkar.

Dock blir jag fortfarande illamående av kycklinglukt.

Jag har haft ganska mycket förvärkar och sammandragningar får jag också ganska ofta nu.

3 dagar över BF

Ja då har det gått 3 dagar över BF. Jag som inte ens trodde jag skulle gå över tiden.
Jag var helt bombsäker på det. Men, men... Jag har en envis bebis i magen.

Igår så städade jag hela lägenheten.
Jag torka alla fönster, diska, dammsög, tvätta golven, torka damm och tvättade.
Jaa... jag gjorde iprincip allt.
Dessutom gick jag upp och ner för en massa trappor samt var ute på promenad tre gånger.

Nu är jag väldigt ledsen. Jag vill ju att bebis ska komma. Jag orkar inte vänta längre.
Samtidigt så växer min oro för att den inte vill komma ut.
Bebisen blir ju inte direkt mindre heller, utan bara större och större.
Dock ska det tydligen vara mycket vanligt att förstföderskor går över tiden med en hel vecka.

Min äldsta syster fick alla sina barn ganska tidigt. Hon hade istället problem med att hålla dem inne i magen, så hon fick springa på lasarettet hela tiden.
Därigenom var jag rädd för att det skulle bli så för mig. Men icke!
Jag går över tiden istället.

Min mamma gick över tiden med mig en vecka. Mitt fostervatten var då förgiftat, så jag är livrädd för att detsamma ska hända mitt barn.

Jag tror jag ska sluta försöka så mycket att få igång det nu. Ingenting har ju hittills hjälpt.
Det är nog bara att vänta ut tiden, och så kommer bebisen när det känner sig redo.
Den sitter där den sitter, men rätt och det är så börjar nog värkarna.

Min största önskan just nu är att bebis vill komma ut så snart som möjligt.
I juli helst tack!
För min värsta mardröm är att bli igångsatt. Det lär vara så mycket värre. Eftersom alla värkar kommer på en gång då och inte stegvis.

Under hela graviditeten har jag gått och längtat efter den dagen då jag känner att det är dags att åka in till förlossningen för att föda mitt efterlängtade barn.
Tänk om det inte skulle bli så nu? Eller att man måste göra kejsarsnitt?
Det vill jag verkligen inte göra.

Det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu.
Igår grät jag till och med så William fick lov att hålla om mig.
Anledningen till mina tårar var just detta.
"Varför vill inte bebisen komma ut?"

Man blir ju så orolig.
"Är allting verkligen som det ska?"

Folk ringer till oss hela tiden, och lika besvikna blir de nog när vi svarar i hemtelefonen.
Alla vill ju att bebisen ska komma nu.
Mina föräldrar kan inte ens sova om nätterna.
Pappa går till dörren varje natt och ser ifall kuvertet ligger där med vår nyckel i.
Mamma går upp för att se ifall bilen är borta.
William han sitter uppe hela nätterna till sex på mornarna, bara för att han inte kan sova.
Han är nog vänligt otålig nu, och dessutom läser han om allt han kan hitta om förlossning och allt som vi har framför oss. Han sa själv att han kommer nog kunna mer än barnmorskorna på förlossningen.

Jag hoppas verkligen att allting kommer att ordna sig. Att den långa väntan snart är över, och att vi änntligen får hålla i vårt eget barn.







Ingen bebis än och en dag över BF

Tråkigt! Det händer ju ingenting!
Nu har jag gått över tiden en dag, men det känns som flera veckor.
Igår var magen helt spänd hela dagen, och jag hade lite förvärkar.
Alla trodde jag skulle få åka in på natten, men icke.
Jag vaknade denna morgon precis som vanligt.

Jag tror bebisen kör med lite taktik.
Om den kommer den 25:e så har ju alla fått lön och då kommer bebisen alltid få dyra och fina presenter.
För alla har råd.

Jag har shoppat, gått i trappor (väldigt många), promenerat fort, sprungit lite lätt här hemma när Wille jagar mig. Men ingenting verkar hjälpa. Bebisen sitter så hårt där den sitter.
Bebisen trivs verkligen i min mage.

Men snart så måste det ju vara dags ändå. Jag menar bebisen rör sig knappt någonting och det trycker ju på neråt känner jag.

Snart så måste man nog ta till med "färdknäppen" (som det tydligen kallas) eller tvätta fönster.
För nu längter jag verkligen efter värkar och att vattnet ska gå.
Tänk att man kan längta så mycket efter smärta som jag gör just nu.

Otålig!

Nu börjar jag bli otålig! Ingen bebis har ännu kommit.
Det är bara två dagar kvar till BF.
Ingenting hjälper ju. Jag har till och med gått i alla trappor upp till mamma och pappa istället för att ta hissen.
Jag trodde verkligen att bebisen skulle komma i natt. Men när jag inte hade känningar på hela natten så blev man lite besviken.
Bebisen kommer när den är redo, men jag vill helst inte gå över tiden eftersom bebisen blir ju inte direkt mindre utan snarare mycket större.

Men så länge bebisen mår bra så är jag nöjd.
Jag hoppas bara på att slippa bli igångsatt.
För det är något jag verkligen inte vill.
Man har ju liksom gått och väntat på att det ska börja av sig själv,
att man äntligen ska få känna att bebisen är på väg.

Barnmorske besök

Den 16/7-09 var vi till barnmorskan för en vanlig kontroll.
Allt gick jättebra, och allt var perfekt med bebisen.
Huvudet var dock fortfarande ruckbart och inte fixerat.
Men hon sa att bebisen kanske inväntar riktiga och rejäla värkar innan huvudet blir fixerat.
Jag fick reda på att jag har magkatarr också. Så nu måste jag äta sötmandel som ska hjälpa mot besvär.
Min yrsel beror på att jag är inne i en sådan period nu av graviditeten, så det är helt vanligt.
Trodde först det berodde på att jag slutat med järntabletterna, men så var det inte.
Barnmorskan tyckte jag var så frisk och kry.

Jag fick en ny tid den 30:e juli, men jag hoppas jag slipper gå då och att bebisen kommit.
Detta kan alltså varit vårt sista barnmorske besök för denna graviditet.
Fast jag måste ju dit på efterkontroll sen också.

Nu väntar vi bara på att våran lilla bebis vill komma ut.
Jag har haft ganska mycket förvärkar och sammandragningar, så det borde vara på gång.


Mamma och pappa väntar och längtar efter dig bebis.


Jag undrar när du är redo att komma ut så mamma får hålla dig i sina armar.


V.39



Nu är det bara dagar kvar. När som helst nu kan bebisen anlända.


Jag kommer nog sakna min bebismage sen. Men ännu bättre är det ju
såklart när jag får hålla i min bebis. Åh vad jag längtar.
Nu har man ju väntat så länge!

Graviditetsvecka 38

Nu har förvärkarna blivit värre och de förekommer allt oftare.

Men jag är duktig på att promenera ändå, och dessutom går det riktigt snabbt, så jag blir andfådd. Jag har fått riktigt ont på höger sida bak vid korsryggen.

Det gör så fruktansvärt ont ibland så jag inte ens kan klä på mig byxor, eftersom jag då måste balansera mig på det ena benet.

När jag promenerar känner jag också av smärtan. Men efter att jag gått ett tag så märks det knappt.

Sammandragningarna förekommer också allt oftare och är hårdare samt håller i sig längre.

Det känns verkligen som att det snart är dags.


Det gör jätteont när jag håller mig när jag är kissnödig. Ibland kan jag bli så otroligt kissnödig även fast det bara är en pytteliten skvätt som kommer ut. Det finns verkligen ingen plats i blåsan.


Jag har fortfarande värk i bröstet, på vänster sida, där magsäcken sitter ungefär. Sen så värker det också i min vänstra arm. Oftast efter att jag har ätit så får jag värk i bröstet, ibland över hela bröstet under brösten. Det är riktigt obehagligt.

Sen så bubblar det på vänster sida också. Det bubblar hårt och jättemycket emellanåt.

Jag misstänker att det är magsäcken, men det är läskigt när man inte har en aning om vart det kommer ifrån, och vad det kan bero på.


Nu går man bara här hemma och verkligen väntar på att värkarna ska börja. Ibland när jag har förvärkar så tänker jag "Ja, nu, äntligen är det igång" men det slutar alltid efter en stund.

Samtidigt som man väntar så växer även oron. Jag vill bara att allt ska gå bra och att förlossningen kommer att gå bra.

Det är tusen tankar som just nu flyter runt i mitt huvud och jag vet varken ut eller in.

Ibland har jag ingen koncentrationsförmåga alls eftersom jag har så mycket att tänka på själv.


Jag har blivit mer yr också. Kanske det beror på att jag nu slutat med mina järntabletter!?


Mina fingrar har svällt upp litegrann, men jag har så otroligt ont i dem. I lederna. Fötterna har fått massa förhårdnader, så det gör ont att gå på dem. Men det är ju inte så konstigt nu när jag är 15 kg tyngre.


Bebisen rör sig inte jättemycket i magen. Men det måste ju vara trångt. Bebisen bökar mest bara. Trycker ut fötterna och rumpan samt ryggen. Jag känner även handen väldigt långt ner. Samtidigt som bebisen har sin fot högt upp på magen så är handen långt ner och jag kan känna båda samtidigt. Bebisen har börjat sparka högt uppe nu och inte bara på höger sida längre ner, utan nu även högre upp. Vid revbenen ungefär. Fast det gör inte ont. Bebisen är väldigt snäll.


Sommaren har inte varit supervarm och det klagar inte jag över.


Jag har kunnat äta det mesta. Ibland äter jag hela tiden och andra dagar kanske jag knappt får i mig någonting alls.

Men direkt när jag vaknar på mornarna så måste jag upp och äta för då är jag hungrig. Sen efter det kan jag vila igen om jag vill.


På nätterna så måste jag upp och kissa ganska ofta. Mellan 1-5 gånger per natt kanske.


Humöret svänger ganska mycket. Jag gråter, jag blir arg, jag kan vara glad osv.

Men jag tycker själv att jag gråter ganska mycket. Men det är ju så känsligt just nu också. Så mycket som ska hända, så mycket som jag inte har en aning om, så mycket ansvar.

En helt ny period i mitt liv ska börja.


William är också nervös. Han kan inte ens sova på nätterna. Han har det nog lika jobbigt som mig. Men vi ska ju bilda en liten familj, det är lika nytt för honom som för mig. Men samtidigt så längtar vi så otroligt mycket efter vår bebis.

Det är som sagt så otroligt många känslor inblandade just nu.

Sen så ringer folk hela tiden hit och är nervösa. Det gör inte att Wille lugnar ner sig mer. han blir ju bara mer nervös. Jag blir inte nervös av att folk ringer och frågar en massa saker. Jag tycker det är ganska roligt att folk faktiskt bryr sig.

Graviditetsvecka 37

Vi var hos barnmorskan den 2/7-09, denna gång fick vi lov att gå till en annan barnmorska, Annika, eftersom Kristina har semester. Men det gick väldigt bra.

Bebisen mådde också toppen där inne i magen. Huvudet var inte helt fixerat än, fortfarande ruckbart.


Vi pratade lite om amning och att det kan kännas hopplöst i början eftersom det kan göra väldigt ont. Sen så sa hon att man faktiskt överlever en förlossning. Man kan tro tvärtom när man väl ligger där på grund av smärtan.

Dessutom sa hon att desto mer man gråter av smärta när man ammar, desto bättre blir mjölkflödet.


Jag har haft ganska mycket förvärkar. Bebisen rör sig ganska mycket emellanåt också. Nu känner man verkligen vilken kroppsdel som ligger vart. Det är jättehäftigt.

Att ens kunna ha min egen bebis i magen är ju hur häftigt som helst.


Nu räknas jag som fullgången. Det känns bra. Nu kan bebisen komma när den vill. Så känner jag i alla fall. Jag hoppas det blir snart, för jag längtar så mycket efter bebisen min.


Jag har fått väldigt ont i fötterna och fått förhårdnader. På mornarna när jag ska upp ur sängen och gå, efter en hel natts vila, så gör det jätteont att gå på fötterna. Speciellt hälarna.


Mina fötter blir också helt blåa när jag sitter still med fötterna och benen. Fötterna och vaderna brukar bli blåa. Det ser väldigt läskigt ut, men det beror nog bara på att jag är uppsvälld och blodcirkulationen fungerar inte riktigt då samt att jag sitter still.


Jag har heller inte känt mig så särskilt hungrig nu den senaste veckan.

Magen kliar och växer fortfarande på. Jag smörjer in mig med havandeskapsoljan. Den är jättebra. Jag smörjer även in mina bristningar på brösten, ryggen, rumpan och benen.


Ibland har jag jättesvårt att sova och ibland så sover jag jättebra och drömmer så fruktansvärt mycket. Det känns som jag sett på flera långfilmer under en natt ibland. Det jobbiga är att jag ofta drömmer mardrömmar. Jag har ont i ryggen också.


Jag har börjat promenera lite snabbare än vanligt nu. Nu när det är så nära slutet så ska jag försöka promenera lite snabbare så mina muskler är i trim tills förlossningen.

Brev från Pampers!

FÖDELSEDAGEN ÄR HÄR!
 
Du har nått graviditetens slut och snart kommer du att vara en stolt mamma som håller ditt söta, nyfödda barn i famnen.
Förlossningen kanske just nu känns som ett stort hinder på väg mot den efterlängtade stunden då du håller ditt barn. Men oroa dig inte i onödan!
Du är utrustad med en fantastisk kropp som kommer att veta exakt vad den ska göra (även om inte du vet det!), och du kommer att assisteras av sjukvårdspersonal som är experter på barnafödande.
All nervositet kommer att försvinna och ersättas med styrka och beslutsamhet. Du kommer att häpna över hur bra du klarar av allting när de biologiska instinkterna tar över.
Kom ihåg att hålla dig lugn och vara öppen för allt, vad som än händer.
Lita på dig själv så kommer allting att gå jättebra!

Detta mail fick jag från Pampers idag.
Jaa... nu är det verkligen nära. Jag kan bli mamma vilken dag som helst nu.
Helt otroligt! Allt jag har väntat på så länge är snart här!

Graviditetsvecka 36

Efter att jag haft en jobbig natt/morgon med konstigt magont, så ringde jag till barnmorskan i Fagersta. Jag hade ont, en stickig känsla väldigt konstig smärta, under brösten och i mitten av magen som sträckte sig som ett band. Jag hade också ont i min vänstra arm. Barnmorskan visste inte vad det kunde vara så hon ville att jag skulle komma dit och ta prover.

Dock var jag i Västerås för tillfället och kunde inte komma dit så jag ringde till förlossningen istället. Jag fick tid där och fick även prata med en läkare och barnmorska. De tog lite prover av mig och gjorde ett ultraljud. Allt var perfekt med bebisen, och mina prover var bra (febertemp, urinprov, blodtryck och pulsen samt CTG på magen för att se hur bebisen mådde).

När jag var uppkopplad med CTG så fick jag väldigt ont, och då menar jag ont, i magen och vid magsäcken (under bröstet på vänster sida). Det sved jättemycket. Jag trodde att mina värkar hade börjat, men så var det inte. Det var nog så att jag låg lite tokigt på sängen bara som påfrestade mig väldigt mycket.


Jag har haft ganska mycket förvärkar nu. De kommer och går allt oftare. Jag promenerar och städar och pysslar med lite allt möjligt. Jag håller verkligen igång. Ibland kanske lite för mycket. Men jag blir så stressad när jag inte har något att göra. Sen när jag istället har för mycket att ta tag i så blir jag bara ledsen.


Nu börjar jag bli lite nervös och rädd också, men samtidigt så är jag förväntansfull inför förlossningen.


Brösten läcker, ryggen värker och mina fötter har fått mycket förhårdnader eftersom jag är tyngre och det värker i dem. Det är så mycket som kroppen får ta ställning till.

Men det finns inget annat som är mer underbart och fantastiskt som att få känna sin lilla bebis röra sig i magen och sticka ut hälen på höger sida av magen.

Bebisen trycker på och det gör ont, jag har svårt att ta mig upp ur sängen, vända på mig och ta mig in och ut ur bilen. Men alltihopa har sitt pris och det är absolut värt det, för snart får jag hålla i min lilla efterlängtade underbara bebis som jag längtat efter så otroligt mycket.

Det finns ingenting annat som jag väntat på så mycket som min lilla bebis.


Jag brukar få sendrag vid äggstockarna ungefär. Mest på nätterna när jag ska sova och sträcker lite tokigt på mig. Brukar kännas mest på vänster sida.

BM besök!

Idag var det dags för ett möte hos barnmorskan igen.
Denna gång var vår vanliga barnmorska på semester, så vi fick gå till en annan.
Hon var faktiskt toppen! Ganska rolig var hon också, samt social.

Bebisen mådde jättebra i magen.
Jag fick även känna på bebisens huvud. Hur häftigt som helst.
Huvudet var inte riktigt helt fixerat än. Fortfarande ruckbart.
Men hon sa att jag är fullgången nu.
V.37 går in i V.38.
Så det är fritt fram för lilla bebisen att komma.

Nu går jag här hemma och väntar på att värkarna ska börja!

Magbilder V.37:













Graviditetsvecka 35

Jag har nu börjat få ganska mycket förvärkar.

Bebisen tycker också väldigt mycket om att stycka ut foten på höger sida, på sidan av mig, med andra ord ganska långt bak. I navelhöjd. Man kan se hur foten trycks ut.

Kommer nog sakna den där tryckande foten sen när bebisen är ute. Annars så rör sig bebisen ganska mycket. Trycker på. Man brukar se på magen hur bebisen ligger. Det är en alldeles speciell känsla att få känna sin bebis ligga i magen och trycka på och röra sig. Man kan liksom känna med handen på bebisen.


Det börjar bli riktigt jobbigt nu med när det är sommar och varmt ute. Ingen höjdare att vara höggravid och det är närmare 30 grader varmt ute. Då kan man nästan bara sitta still eller ta kalla duschar. Men jag har faktiskt varit duktig med att promenera. Promenerar varje dag i ca en timme. På tisdagar går jag tipspromenad runt Eskiln som är över 2,5 km lång. Det tar också ca en timme att gå. Dessutom så städar jag här hemma i lägenheten, för William är ganska lat.


Bebisen brukar vara vaken på mornarna och eftermiddagarna, ibland nätter. När Wille ska till jobbet på natten ibland så pussar han på min mage, bebisen, och mig då brukar bebisen vakna när han gått. Då får minsann jag ligga vaken och inte kan sova.

Nu är längtan jättestor efter våran lilla bebis. Nu är det inte långt kvar.

Samtidigt så är jag orolig och lite nervös inför förlossningen. Man vill ju att allt ska gå bra.


Jag är väldigt känslosam. Jag gråter för minsta lilla sak. Humöret svänger snabbt. Jag är verkligen extremt känslig. Jag funderar väldigt mycket på saker och ting också. Istället för att bara leva och njuta av min graviditet så funderar jag på allting. Jag har helt enkelt blivit väldigt orolig av mig. Kan nog vara hormonerna.

Jag kan också vara väldigt arg och sur ena sekunden, och andra sekunden kan jag vara ledsen. Men givetvis så är jag ju glad också. Jag är ju inte alltid ledsen eller arg. Men jag är det betydligt mycket mer än innan jag var gravid.


Ibland får jag utslag på magen, röda fläckar som kan klia. Kan vara solen, jag vet faktiskt inte vad det beror på. Kanske solen? Fast jag har ju såklart inte magen direkt i kontakt med solen.


Jag har också nu börjat få som huggningar i underlivet. Det trycker på eller liksom sticker till ganska hårt ibland. Detta beror antagligen på att bebisens huvud håller på att bli fixerat. Det lägger sig alltså i rätt riktning inför förlossningen.


Ryggont har jag också lidit av, speciellt vid vänster skuldra och vid ryggslutet på höger sida.

Tröttheten kan också komma snabbt. Ibland har jag svårt att sova och när jag drömmer så har jag mardrömmar och vilda samt konstiga drömmar. Huvudvärk har jag också allt oftare.


Sen så har det också börja bubbla jättemycket i magen. Eller mellan brösten och magen. Ungefär vid magsäcken. Kan nog vara tarmen som har liv för sig. Men det är ganska läskigt när det bubblar så det verkligen hörs.


Nu såhär på sommaren så äter jag mycket jordgubbar. Barnmorskan sa att jag hade så högt järnvärde nu så jag behöver inte ta tabletterna varje dag. Men jag äter ju så mycket jordgubbar också, vilket också innehåller järn.


Jag har även börjat få värk i min vänstra arm, överarmen. Det är jättejobbigt och läskigt. Men jag tror själv att det kan bero på lederna. Mina händer och fingrar har svällt upp lite samt mina fötter. Har ont i fingrar och händer ibland. 14 kg har jag ökat i vikt nu. Väger 72 kg.

SF måttet ligger på 32, blodtryck 116/70, bebisens hjärtljud 145 och järnvärdet var uppe i 136.  Allt var perfekt. Hon tog också blodprov av mig nu när jag var där sist (18/6-09).

Kristina ville ta ett urinprov också men jag var inte kissnödig så då slapp jag, eftersom hon anser att jag ändå är så frisk av mig och inte har några problem.


Dock får jag fortfarande sendrag i min vänstra vad, oftast på nätterna eller mornarna när jag sträcker på mig. Det gör så fruktansvärt ont. Sen har man ont hela dagen.


Jag och Wille har börjat träna lite på andningen nu också. Han nyper mig hårt i benet tills det gör riktigt ont, sen håller han kvar där så ska jag andas rätt och försöka få bort smärtan med hjälp av det. Fungerar ganska bra faktiskt. Men ibland blir jag så andfådd.


Jag har blivit ganska grötig i huvudet också. Vad jag menar är att jag känner mig lite osmart och att jag inte alltid riktigt orkar hänga med. Min koncentrationsförmåga är nedsatt.


Det är så härligt nu när man verkligen kan känna hur bebisen rör sig från sida till sida. Det är verkligen tydligt. Men ibland kan det göra lite ont också.


Mina bröstvårtor ser ut som dalmatiner, fast endast vänster, eller det är där det syns mest i alla fall. Den har fullt med bruna prickat på sig. Barnmorskan sa att detta är bra. Det är pigment. Det är nämligen så att mina bröst håller på att förbereda sig inför amningen. Jag har läckt mjölk sen några veckor tillbaka nu också. Fast endast från vänster bröst. Det ser ut som mjölk utspätt med vatten ungefär. Råmjölk kallas det.


Sen har jag lyckats få i mig kyckling också. Första gången på åtta månader, och jag behöll det i magen. Kycklingklubbor var det. Då blev jag riktigt glad. Grillat fött går också bra, karré.


William har köpt en liten dammsugare till mig nu som jag kan dammsuga med, man behöver bara ta den med handen och den är ganska tyst av sig. Den är inte så tung heller. En Electrolux.


Bebisens rum är nästan helt i ordning nu. Fattas lite saker än. Barnvagnen ska vi hämta också.


Jag är ca 109 cm runtom magen. Mäter vid naveln och runt rygg och mage.

Graviditetsvecka 34

Jag har blivit väldigt känslig märker jag. Jag gråter nästan hela tiden för små saker. Fast för mig är det stora saker. Allt blir så mycket värre på grund av hormonerna.

Det händer så mycket som jag inte hinner skriva ner heller. Att vara gravid är ett så speciellt tillstånd och en speciell upplevelse. Det sker saker varje dag, nya saker. Man upplever varje dag olika. Man måste själv vara gravid för att kunna förstå. Att kroppen kan bära ett barn och att individen växer där inne. Helt fantastiskt. Att magen växer. Det är så underbart.

Men det är också mycket jobbigt och inte alls lätt. Det är en tuff uppgift en gravid kvinna har.
Och all den oron som man utsätts för. Det går liksom inte att undvika den.
Man tänker hela tiden på sin lilla bebis och vad som är bäst för den.

Graviditetsvecka 33

Jag har haft värk i magen nu under flera dagars tid. Mamma säger att magen växt och svällt upp ganska mycket. Det är ju bra. Då vet jag att bebisen min växer där inne.

Jag har fått en liten pigmentrand på magen också. Fast den syns knappt. Väldigt, väldigt ljus.

Bebisen hickar på mycket. Bebisen sparkar inte mycket men den bökar mycket istället.

Jag brukar kunna känna ryggen och rumpan samt fötterna. En fot brukar sparka mig långt ut på höger sida. Magen brukar spänna väldigt mycket. Brukar bli två knölar på varsin sida om naveln, fast lite högre upp. Vet en om det är bebisens knän, fötter eller om det är livmodern som spelar sina spratt och gör sina övningar inför förlossningen.

Jag har fått mer och mer ont också. I magen främst. Det känns verkligen att jag börjar gå mot slutet nu. Det börjar bli tungt också. Brukar hålla i magen ibland. Fantiserar om att jag går och vaggar på min lilla bebis. Jag brukar prata med bebisen också. Tala om för den hur mycket jag älskar den och längtar samt väntar på att lilla bebisen ska komma till oss.

Bebisen verkar tycka om att duscha också. Den brukar vakna till då. Jag brukar nästan jämt prata lite med magen när jag duschar. Det är faktiskt väldigt roligt att prata med magen. Men också lite konstigt. Man vet att barnet är där inne, men man ser liksom inte barnet.

Men det ska tydligen vara bra att prata med magen.


Jag har dock haft väldigt många mardrömmar. Det händer allt oftare att jag slår William i sömnen och drömmer något hemskt.

Graviditetsvecka 32

Bebisen hickar jättemycket i magen nu. Det känns lite roligt när det skuttar till flera gånger efter varandra. Bebisen ligger med huvudet neråt och därför känns det även mest där.

När det är riktigt varmt ute så är det enormt jobbigt att vara gravid. Kalla duschar är det enda som hjälper. Man blir ju helt slut av värmen, man kan knappt vistas utomhus.

Jordgubbar är något som jag verkligen längtat efter och det är supergott, jag kan äta hur mycket som helst. Bebisen verkar också tycka om det. Hemma så lagar jag mat och städar så gott jag kan. Jag kan göra det mesta helt enkelt.

Graviditetsvecka 31

Fredagen den 22 maj åkte jag till våryran, marknaden, här i Fagersta med mina föräldrar. Vi gick där och det var ganska mycket folk. Jag blev yr men det strunta jag i. Sen åt jag en lakritsrem. Då började jag helt plötsligt känna mig tung och yr i huvudet samt illamående. Jag mådde verkligen jättedåligt. Spyfärdig. Jag fick åka hem och vila. Bebisen tryckte också på, vilket den har gjort hela natten. Jag har liksom tyckt att det känts obehagligt. Fast det beror nog på att det börjar bli ont om plats i magen. Det började också bränna jättemycket i bröstet. Väldigt jobbigt. Nu ska jag låta bli lakrits.


När jag ligger på rygg så känns det väldigt obekvämt för mig. Bebisen trycker på både utåt och inåt då. Både mot ryggen och ut på magen. Det är väldigt ofta bebisen trycker på utåt nu så man kan känna hur den ligger att det är något hårt som sticker ut. Detta syns också givetvis på magen.


Ibland kan jag höra klickljud ifrån magen. Det är lite underligt vet inte vad detta beror på. Men dessa ljud kommer när bebisen sparkar eller rör på sig.


Sammandragningarna blir allt jobbigare också. De känns mer. Bebisen trycker också på mot lungorna, så ibland känns det jättebesvärligt att andas. Just nu känns allting ganska jobbigt faktiskt.


Jag drömmer konstiga saker också, fast oftast drömmer jag om graviditet och förlossning.

Jag har blivit mer känslig. Mina graviditetshormoner bara sprutar. Jag gråter jämt för minsta lilla sak. Ena sekunden är jag arg, nästa ledsen, nästa glad och så kan det hålla på.

Fast jag är nog kanske mest ledsen. Kanske är det för att det är en ganska spänd period just nu. Jag menar förlossningen närmar sig och man börjar oroa sig inför den och sen så tänker jag ofta på barnet och hur bra eller dåligt den mår. Det är så mycket just nu så snurrar runt i mitt huvud. Men jag försöker ta dagarna som kommer.


Bebisen har börjat hicka nu. Oftast på kvällarna. Jag känner hur det "klunkar" i nedre delen av magen, bebisen ligger ju med huvudet neråt. Först trodde jag det var bebisens hjärta jag kände, men sen så kom jag på att det är hicka.


Allt gick bra hos barnmorskan. Bebisen ligger med huvudet neråt men det är inte fixerat än.

Bebisens hjärtslag låg på 140.

Graviditetsvecka 30

Just nu är jag i vecka 30. Helt fantastiskt. Tänk att det bara är 10 veckor kvar till beräknad förlossning.  
Sen ska vi äntligen få se vår lilla bebis. Jag längtar, och jag längtar även till förlossningen.
Jag är inte alls rädd inför den, utan jag längtar snarare efter känslan av att nu är det äntligen på gång, snart får jag hålla i min lilla bebis. Att få föda fram ett barn, en individ och ett nytt liv.

Idag, 15/5-09, var jag och Wille iväg till barnmorskan vid 10 tiden på förmiddagen. Jobbigt att gå upp tidigt, jag brukar gå upp vid 11.


Allt gick bra. Hon mätte magen och kände på den och upptäckte att bebisen ligger med huvudet neråt. Fast det visste vi redan. Men det var i alla fall bra att bebisen gjorde det.
Barnets hjärtljud låg på alltifrån 160 till 146. Men det verkar som bebisen har mest hög puls.
Jag fick mig även ett stick i fingret, det får jag varje gång. Blodvärdena var bra.
Även min blodgrupp var den bästa. Fick reda på resultatet idag. Fast tydligen så kan jag ge blod åt alla, men jag kan själv inte ta emot av vem som helst.


Jag har lyckats gå upp 3 kg sen sist vi var där. Väger nu 68,4 kg.
Jag har varit en duktig flicka.


Sen skratta vi mest bara åt att jag fått en järnkula i mitt öga. Jag skulle ta de där små äckel kulorna, som jag hällt ut ifrån kapseln, och helt plötsligt så flög en liten kula in i ögat och nu sitter den där utan att jag får bort den. Så nu behandlar jag även ögat med järntabletter.
Jag skojade om att jag försökte få ner den via tårkanalen istället eftersom jag har så svårt att svälja tabletter. Då sa hon att hon skulle rapportera det till läkemedelsverket. Vi skratta så att tårarna nästan kom.


Hon tyckte även att jag blivit lugnare nu. Att jag är en helt annan person än i början. Att jag kan njuta av min graviditet på ett annat sätt än att bli rädd för minsta lilla grej och vara orolig. Jag håller med. Jag mår nog mycket bättre nu.
Visst jag gnäller lite när det gör ont eller när det känns jobbigt, men sen är det bra om jag får lite uppmärksamhet.

Vi ska tillbaka om 3 veckor igen. Fast varje vecka så går vi ju till föräldragruppen, så vi får ju träffa Kristina i alla fall.


Jag har mått ganska bra. Oftast så mår jag illa på kvällarna. Jag tar alltid järntabletten innan jag går och lägger mig tillsammans med lite juice.


Det svider fortfarande när jag kissar ibland, men jag har inga bakterier i urinen. Kan nog vara så att jag är lite irriterad bara. Ibland får jag så om jag dricker mycket juice också.


Jag känner mig allt oftare hungrig.


Jag vaknar väldigt lätt till minsta lilla ljud och dessutom har jag börjat få ont i mina höfter ibland när jag sover.

Graviditetsvecka 29

Nu har jag börjat få sendrag i min vänstra vad, när jag ligger i sängen och sedan sträcker på mig. Det kan göra riktigt ont men då måste jag dra ihop benet närmare mig då hjälper det.

Annars så har jag tagit det väldigt lugnt denna vecka och bara vilat upp mig.

Gjort lite småsysslor i hemmet som tillhör vardagen. Promenader och sådant väntar jag lite med. Börjar nog gå om en eller två veckor igen.


Efter blödningen jag hade så vill jag ta det lugnt i minst en vecka, tills jag känner mig redo igen. I alla fall gällande långa promenader.


Magen har hållit sig ganska bra i form. Jag har inte varit så värst hård i magen med tanke på järntabletterna. Jag äter mycket fibrer, mest i form av kellogs all-bran eller bröd.  


Förövrigt så har jag mått ganska bra. Dock har jag varit lite orolig för att något ska hända. Men allt har hittills gått bra och det ska det fortsätta att göra.

Graviditetsvecka 28

Den 3 maj runt halv ett på natten kom jag och William hem ifrån Västerås, vi hälsade på hans syster där. Jag var trött. När jag sedan kommit hem så skulle jag gå på toaletten för att kissa.

Helt plötsligt så såg jag att pappret var rött, när jag sen såg ner i toaletten så låg det blod där, som kommit från slidan. Jag ropa på William han kom och såg och sedan bad jag honom leta efter numret till förlossningen i Västerås.

Jag ringde sedan dit och berättade allt. De tyckte att jag skulle komma in för kontroll.

Jag packade snabbt en väska ifall vi skulle få stanna kvar där över natten. Sen var det bara att åka iväg till Västerås igen. William körde enda uppe i 210 km/h. men mest så låg han på 180 km/h. vanligtvis tar det ca en timme att komma fram men nu tog det mellan 20-40 minuter.


När vi kom in till förlossningen så fick jag träffa en jättetrevlig och snäll barnmorska, Marina hette hon. Innan jag hamna in på ett rum så fick jag gå på toaletten. Hon följde med mig in för att se så att inte mer blod kommit, sen fick jag ta på mig en jättestor binda. Inget mer blod kom. Sen fick jag lägga mig ner i ett rum där jag blev uppkopplad med CTG. De mätte både bebisens puls och min puls. Jag låg uppkopplad i ca 50 minuter. De såg även styrkan på mina sammandragningar. Bebisen såg ut att må jättebra. Sammandragningarna var heller inte så farliga även om de fanns där och var ganska obehagliga. Magen blev hård som en boll eller sten. Vilket känna ganska jobbigt, men det gör inte direkt ont.

På en skala från 0 till 10 så gav jag dem en 3:a.

Efter detta så fick jag tala med en doktor och sedan gjorde hon ett ultraljud. William fick se lite på bebisen men inte jag eftersom jag låg med huvudet åt andra hållet.


Bebisen låg med huvudet neråt. Doktorn log när hon såg bebisen. Moderkakan hade tagit sin plats och livmodern såg bra ut. Dessutom var fostervatten mängden bra.

Efter detta så fick jag göra hem gynekologisk undersökning. William fick sitta och se på, vilket han inte alls tyckte om. Han fick ont även han.

Det gjorde så enormt ont. Jag skrek till och med "AJ" och det brukar jag inte göra i första taget. Sen så gjorde hon även ett ultraljud på gynekologiskt vis. Det gjorde inte så ont eftersom den inte fördes in lika långt. Allt såg bra ut. Hon kunde inte lokalisera vart blödningen kom ifrån. Hon såg att det kom färskt blod även när hon undersökte mig, men dock fanns det inget spår vart det kom ifrån.


Jag fick stanna kvar över natten för observation så att inget skulle hända.

Jag hade jättesvårt att sova, och sängen var obekväm så jag hade ont i höften och rumpan. William kunde knappt sova han heller. Han vakta väl på mig och bebis så mycket.

Jag kissade två gånger under natten och inget mer blod kom. Men jag hade väldigt ont efter den gynekologiska undersökningen.


Nästa morgon kom en barnmorska och sköterska in. De frågade hur mina värkar var. Jag tyckte det lät lite konstigt, men jag berättade min historia. Sen kom en undersköterska in och sa att de tagit fel på mig och hon i rummet bredvid. Då föll alla bitar på plats.


Sen kom de rätta in till mig sen. Jag fick tala med en gynekolog. Hon sa att det är vanligt att man inte hittar vart blödningen kommer ifrån och att de låter helt ofarligt. Det kändes bra.

Jag fick ligga med CTG igen. Denna gång var sammandragningarna starkare.

Efter det fick jag äta frukost. Sen fick jag gå upp och gå en vända och sedan blev jag uppkopplad igen med CTG. Då blev bebisen jättearg. Bebisen rörde sig så mycket och sparka och slogs. Sköterskorna sa till och med "oj, se så bebisen håller på" de blev helt fascinerade av min mage.


Ibland tappades hjärtljuden bort eftersom bebisen inte ville vara med längre. Bebisen flytta så mycket på sig. Jag fick ligga och leta själv efter hjärtljuden.


Sen så fick jag gå på toaletten och kissa. Det kom endast lite bruna fläckar, vilket tyder på att det är gammalt blod så det var ingen fara. De tyckte också att jag hade en liten mage, fast jag tycker att den är alldeles lagom. Fast de kanske inte är vana med att se mycket större.

Sammandragningarna hade inte påverkat så mycket. Eftersom jag var stängd och livmodersetappen var 3 cm lång, precis så som den skulle vara.


Efter allt detta så fick vi åka hem. Det var vår natt på förlossningen. Vi fick tjuvstarta lite med att testa på hur det kommer vara sen när den riktiga förlossningen sätter igång. Så nu har jag praktiserat lite på det. Om jag skulle blöda igen så måste jag givetvis ringa. De tyckte att det var bra att jag kommit in i alla fall. Det kom så mycket blod så urinen blev röd. Men det var ändå inga farliga mängder.


Vad allt detta beror på? Själv så tror jag att det beror på att jag varit orolig och lite stressad på den sista tiden. Men det kan också bero på någon liten bristning. Kanske det var så att moderkakan redan hunnit flytta på sig innan doktorn såg det? För då kan man blöda lite.

En annan sak är ju att det blivit lite för mycket. Människor runt omkring mig som gör min miljö stökig. Vi grillade hemma hos Williams bror och om man säger så här så var det alldeles för mycket ståhej för min del. Som gravid så har man gränser, mer gränser än när man inte är gravid. De passerade min gräns. Jag har varit ganska ledsen under den senaste tiden också. Det har nog helt enkelt blivit för mycket för mig.


Det som återstår är att ta det lugnt och vila. Nu får William ta hand om det mesta. Jag ska heller inte gå ut på långa promenader.

RSS 2.0