Ultraljud 2009-02-09

Igår (9/2-09) åkte jag och William till Västerås för att göra vårt första ultraljud. Klockan 10:15 skulle vi vara där.
Vi var faktiskt lite nervösa. Jag hade heller inte sovit bra.
När det började bli dags att gå ner till bilen så skulle ju såklart jag spy. Jag hostade så att jag spydde eftersom jag mådde illa. Jag stod i hallen och när spyorna kom upp så slängde jag för handen för munnen och sprang in på toaletten. Tyvärr så kunde jag inte hejda spyorna med handen, så allt hade flygit åt sidorna.
Hela jag var full i spyor. Håret, ansiktet och kläderna. Sen var hela golvet i hallen fullt med spyor plus väggen.
Vilken soppa. Jag fick ringa till William så fick han komma ner och hjälpa mig.
Han städade och jag fixade i ordning mig. Det var bråttom.
När vi äntligen kommit iväg så åt jag en piggelin i bilen, sen köpte William en godispåse med "bilar" i,
som jag satt och tugga på.

När det var dags för ultraljudet så fick jag ligga i en säng, sköterskan hällde kall gelé på min mage.
Vilken härlig känsla det var att få se sin lilla bebis. Så ofattbart och så underbart.
Jag kunde inte riktigt förstå vilken vacker varelse jag har i min mage. Jag bara log hela tiden.
Kunde inte sluta titta på skärmen.

Den lilla var så busig och bråkig. Ville inte alls samarbeta med sköterskan. Så otroligt mycket energi bebisen hade.
Vilket är skönt att se eftersom jag mått så dåligt hittills under graviditeten.
Bebisen sparkade och slogs med armarna och var inte alls nöjd. Men vem skulle vara det.
Först hostar mamma hela tiden och sen kommer en tant med en apparat och trycker på mig.

En häftig sak vi fick se var att bebisen tuggade. Sköterskan sa att bebisen var törstig och drack lite av fostervattnet.
Vi fick se hjärtat som pumpa. Sen hjärnan och allt. Allting såg så bra ut. Jag blev så glad.
Bebisen hade handen på ansiktet, precis som jag hade när jag var i mammas mage. Då fick jag en liten tår i ögat måste jag medge.

Det är så obeskrivligt att få se sitt barn. Så många känslor som är inblandade. Lycka är allt jag kan säga.

Elin Åberg




                                                                                  Vår lilla älskling i magen <3







                                    Här ser bebisen på oss <3

























                                                                                                                 Här är bebisen väldigt arg. Min lilla plutt <3


Kommentarer
Sandra

aww, när jag läste de där med handen på ansiktet så fick jag också en tår, gud vad gulligt :)

jag är så glad! <3

2009-02-11 @ 23:17:46


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0