Graviditetsvecka 28

Den 3 maj runt halv ett på natten kom jag och William hem ifrån Västerås, vi hälsade på hans syster där. Jag var trött. När jag sedan kommit hem så skulle jag gå på toaletten för att kissa.

Helt plötsligt så såg jag att pappret var rött, när jag sen såg ner i toaletten så låg det blod där, som kommit från slidan. Jag ropa på William han kom och såg och sedan bad jag honom leta efter numret till förlossningen i Västerås.

Jag ringde sedan dit och berättade allt. De tyckte att jag skulle komma in för kontroll.

Jag packade snabbt en väska ifall vi skulle få stanna kvar där över natten. Sen var det bara att åka iväg till Västerås igen. William körde enda uppe i 210 km/h. men mest så låg han på 180 km/h. vanligtvis tar det ca en timme att komma fram men nu tog det mellan 20-40 minuter.


När vi kom in till förlossningen så fick jag träffa en jättetrevlig och snäll barnmorska, Marina hette hon. Innan jag hamna in på ett rum så fick jag gå på toaletten. Hon följde med mig in för att se så att inte mer blod kommit, sen fick jag ta på mig en jättestor binda. Inget mer blod kom. Sen fick jag lägga mig ner i ett rum där jag blev uppkopplad med CTG. De mätte både bebisens puls och min puls. Jag låg uppkopplad i ca 50 minuter. De såg även styrkan på mina sammandragningar. Bebisen såg ut att må jättebra. Sammandragningarna var heller inte så farliga även om de fanns där och var ganska obehagliga. Magen blev hård som en boll eller sten. Vilket känna ganska jobbigt, men det gör inte direkt ont.

På en skala från 0 till 10 så gav jag dem en 3:a.

Efter detta så fick jag tala med en doktor och sedan gjorde hon ett ultraljud. William fick se lite på bebisen men inte jag eftersom jag låg med huvudet åt andra hållet.


Bebisen låg med huvudet neråt. Doktorn log när hon såg bebisen. Moderkakan hade tagit sin plats och livmodern såg bra ut. Dessutom var fostervatten mängden bra.

Efter detta så fick jag göra hem gynekologisk undersökning. William fick sitta och se på, vilket han inte alls tyckte om. Han fick ont även han.

Det gjorde så enormt ont. Jag skrek till och med "AJ" och det brukar jag inte göra i första taget. Sen så gjorde hon även ett ultraljud på gynekologiskt vis. Det gjorde inte så ont eftersom den inte fördes in lika långt. Allt såg bra ut. Hon kunde inte lokalisera vart blödningen kom ifrån. Hon såg att det kom färskt blod även när hon undersökte mig, men dock fanns det inget spår vart det kom ifrån.


Jag fick stanna kvar över natten för observation så att inget skulle hända.

Jag hade jättesvårt att sova, och sängen var obekväm så jag hade ont i höften och rumpan. William kunde knappt sova han heller. Han vakta väl på mig och bebis så mycket.

Jag kissade två gånger under natten och inget mer blod kom. Men jag hade väldigt ont efter den gynekologiska undersökningen.


Nästa morgon kom en barnmorska och sköterska in. De frågade hur mina värkar var. Jag tyckte det lät lite konstigt, men jag berättade min historia. Sen kom en undersköterska in och sa att de tagit fel på mig och hon i rummet bredvid. Då föll alla bitar på plats.


Sen kom de rätta in till mig sen. Jag fick tala med en gynekolog. Hon sa att det är vanligt att man inte hittar vart blödningen kommer ifrån och att de låter helt ofarligt. Det kändes bra.

Jag fick ligga med CTG igen. Denna gång var sammandragningarna starkare.

Efter det fick jag äta frukost. Sen fick jag gå upp och gå en vända och sedan blev jag uppkopplad igen med CTG. Då blev bebisen jättearg. Bebisen rörde sig så mycket och sparka och slogs. Sköterskorna sa till och med "oj, se så bebisen håller på" de blev helt fascinerade av min mage.


Ibland tappades hjärtljuden bort eftersom bebisen inte ville vara med längre. Bebisen flytta så mycket på sig. Jag fick ligga och leta själv efter hjärtljuden.


Sen så fick jag gå på toaletten och kissa. Det kom endast lite bruna fläckar, vilket tyder på att det är gammalt blod så det var ingen fara. De tyckte också att jag hade en liten mage, fast jag tycker att den är alldeles lagom. Fast de kanske inte är vana med att se mycket större.

Sammandragningarna hade inte påverkat så mycket. Eftersom jag var stängd och livmodersetappen var 3 cm lång, precis så som den skulle vara.


Efter allt detta så fick vi åka hem. Det var vår natt på förlossningen. Vi fick tjuvstarta lite med att testa på hur det kommer vara sen när den riktiga förlossningen sätter igång. Så nu har jag praktiserat lite på det. Om jag skulle blöda igen så måste jag givetvis ringa. De tyckte att det var bra att jag kommit in i alla fall. Det kom så mycket blod så urinen blev röd. Men det var ändå inga farliga mängder.


Vad allt detta beror på? Själv så tror jag att det beror på att jag varit orolig och lite stressad på den sista tiden. Men det kan också bero på någon liten bristning. Kanske det var så att moderkakan redan hunnit flytta på sig innan doktorn såg det? För då kan man blöda lite.

En annan sak är ju att det blivit lite för mycket. Människor runt omkring mig som gör min miljö stökig. Vi grillade hemma hos Williams bror och om man säger så här så var det alldeles för mycket ståhej för min del. Som gravid så har man gränser, mer gränser än när man inte är gravid. De passerade min gräns. Jag har varit ganska ledsen under den senaste tiden också. Det har nog helt enkelt blivit för mycket för mig.


Det som återstår är att ta det lugnt och vila. Nu får William ta hand om det mesta. Jag ska heller inte gå ut på långa promenader.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0