VACCINATION

Den 27/10-09 blev Evangeline 3 månader gammal och då var det också dags för den första vaccinationen. Två sprutor. Det var nog det värsta man varit med om hittills.
Vi mätte och vägde henne först. 6515 g och 63,6 cm lång. Stor flicka. Hon hade nästan gått upp ett kg sen sist.
Sen fick Wille hålla i henne hårt och ena benet mellan hans ben så hon inte skulle rycka.
Jag fick se på henne hela tiden och försöka muntra upp henne med en skallra.
Jag såg i hennes ögon, hon var så glad och funderade på allt i omgivningen.
Sen när sprutan höggs in i höger ben så såg jag hur hennes ögon blev stora och hon blev helt panikslagen.
Hon började gråta och skrika direkt efter. Stackarn. Jag fick tårar i ögonen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Ännu värre var det för Wille som var tvungen att hålla fast henne.
Hon grät så det kom tårar. Så har hon aldrig gjort förut. Inte ens när hon är hungrig eller trött.
Det verkligen rann tårar och hon grät. Det var så hemskt, så hemskt.
Man kände sig så hjälplös.
Efter en stund när hon lugnat ner sig var det dags för nästa spruta. Då sa BVC-sköterskan att denna spruta var ännu värre än den första. Värre än att ta stelkrampssprutan, värre än getingstick.
Hon högg in den i vänster ben och då börja Evangeline att gallskrika. Jag försökte muntra upp henne men det gick inte. Det rann några tårar från min kind som jag snabbt torka bort. Jag ville inte visa att jag också var ledsen för min dotter. Jag var tvungen att hålla mig stark.
Jag försökte ge henne bröstet, hon tog det, men hon grät samtidigt och tårarna rann ner för hennes kinder.
Jag har nog aldrig känt mig så hjälplös som då. Det är en förälders mardröm att få se sitt barn ha så ont.
Wille sa att vi måste snabbt därifrån. För han orkade inte stanna kvar där för då skulle han slå ihjäl sköterskan. Haha eller ja... så sa han i alla fall. Men han menade ju inte det. Han var bara så otroligt arg på att hon gjort illa vår lilla flicka. Men jag försökte förklara för honom att hon gör bara sitt jobb, och att vi får tänka på att det är för en god sak så att vår dotter ska få skydd.

Hela dagen var hemsk. Evangeline mådde dåligt hela dagen och natten. Hon skrek och grät och gnällde. Tillslut fick vi lov att ta tempern på henne och det tyckte hon inte om.
Vi satte vaselin på termometern och sen stoppa Wille in den i rumpan på henne. Stackarn.
Jag fick stå och hålla i henne så hon inte skulle röra sig. Hon börja skrika och gråta. Jag såg på hennes ögon att det gjorde ont. Sen blev det nåt fel så Wille fick göra om det. Igen.
Hon skrek och grät ytterligare. Hon hade 38,1 i feber. Så jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och fråga ifall jag skulle ge henne alvedon, och de tyckte de. Dags att stoppa in en supp i rumpan på henne. Då var det droppen för henne hon hade det så jobbigt. Det gjorde säkert så ont på henne.
Jag bröt ihop då. Jag orkade inte se min dotter ha ont mer. Jag började störtgrina. Sabina var hemma hos oss så hon fick ta hand om mig och krama om mig medan Wille tog hand om lilla Evangie.
Usch vilken jobbig dag vi hade det. Jag var helt kaputt.
Men sent på natten så somna hon och sov ganska bra. Men jag kunde knappt sova för jag var uppe och titta till henne lite då och då så att allt var ok. Dagen efter mådde hon relativt bra och hon skrattade och var på bra humör.






Kommentarer
Anonym

Tyckte du att det var så hesmkt med vaccinationen? Men tempen bör ju inte göra ont vi temar ju adrian nästan var och varannan dag i rumpan uten några bekymmer.

2009-11-02 @ 22:01:12
URL: http://xandrasbebis.blogg.se/
Anonym

Tyckte du att det var så hesmkt med vaccinationen? Men tempen bör ju inte göra ont vi temar ju adrian nästan var och varannan dag i rumpan uten några bekymmer.

2009-11-02 @ 22:01:31
URL: http://xandrasbebis.blogg.se/
Madeleine.

Tilia har gråtit med tårar sen första dagen, tydligen inte så många barn som gör det. Hon kan sitta nu och kolla med stora ögon på nånting som hon inte når och helt plötsligt rinner det stooora tårar. Det knäcker mitt mammahjärta totalt att hon sitter och gråter helt tyst :(

Just första vaccinationen var himla jobbig för oss också. Patrick kunde inte vara med och jag själv var tvungen att hålla fast henne medans hon blev helt skräckslagen och inte förstod alls varför det gjorde så ont i små benen :(

Nu vid sex månader gick vaccinationen lite bättre men hua va hjärtskärande det är!

2009-11-02 @ 23:04:23
URL: http://mongomadeleine.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0