Graviditetsvecka 40

Bebisen har fortfarande inte kommit. William hade hoppats på att bebisen skulle komma på hans födelsedag dvs 21 juli. Men ingen bebis kom då. Inte kom bebisen heller på det beräknade förlossningsdatumet 23 juli. Jag har gått upp och ner i alla trappor på ringvägen, flera gånger om dagen. Från botten till högst upp och det är 7 våningar så det är många trappor. Jag brukar gå hem till mamma och pappa som bor på sjättevåningen istället för att ta hissen, som jag tidigare gjort.

Jag har också gått på långa snabba promenader så jag blivit helt svettig. Så det går verkligen fort fast jag har en jättekula till mage. Promenadvägar som jag tidigare gått på 40 minuter, gick jag på halva tiden nu.

 

Jag var dock säker på att jag inte skulle gå över tiden, men det gjorde jag visst ändå. Min bebis är envis. Det jag dock är rädd för är att när bebisen är en längre tid i magen så börjar den bajsa i fostervattnet, vilket leder till att barnet kan bli förgiftat. Så jag hoppas verkligen att bebisen vill titta ut snart för jag börjar bli rädd. Jag var nämligen förgiftad när jag föddes, men jag klarade mig som tur var.

 

Det är ganska jobbigt för ryggen också eftersom jag endast är framtung. Magen är bara framåt finns ingenting bakom mot ryggen. Så bakifrån är jag ganska smal. Ser ganska lustigt ut. Men jag tycker det är jättefint med min mage som endast växer framåt. Jag älskar min bebismage även om det är riktigt jobbigt nu och jag vill bara ha min bebis för jag har ju väntat så länge.

 

När bebisen inte ville titta ut på BF så storstädade jag hela lägenheten. Jag skrubba golven som en dåre och jag tvätta fönster, dammsuga och diska samt torka damm. Jag blev helt slut.

Jag trodde verkligen att bebisen skulle komma den dagen, men inte ens då. Hur jag ens försökt få ut bebisen så vill hon/han inte komma ut.

 

Extremt mycket förvärkar har jag haft nu och jag tror det är riktigt nära. Ont gör de också. Lite värre än mensvärk. Men jag tycker bara det är skönt för varje gång hoppas jag på att bebisen ska komma. Men dock avtar värkarna. När jag gått tre dagar 2-3 dagar över BF så var magen extremt hård och spänd hela tiden. Då visste jag att det var nära. Det kändes dock obehagligt eftersom det kändes som jag skulle spricka hela tiden när magen var så spänd och hård pga sammandragningarna. Dagen före bebisen kom så var magen konstant hård och spänd, det släppte inte ens. Den 27 juli 2009 bestämde sig bebisen för att komma ut i världen kl: 06:10 började jag känna mig konstig och hade lite värkar. Jag trodde det berodde på att jag var kissnödig eftersom det blev så när jag hade hållit mig för länge på natten dvs det gjorde ont i magen och värkte då det var ont om plats i magen och bebisen tröck på blåsan.

Men när jag kissat och det inte släppte så misstänkte jag att det var dags. Och visst var det så. Jag såg på klockan och det var 5 minuter emellan värkarna, fast jag trodde ändå inte att förlossningen satts igång. Jag trodde än en gång det var förvärkar eftersom jag blivit lurad så många gånger.

 

När jag gick över tiden 4 dagar så blev jag riktigt otålig. Varje dag efter v.40 så blev jag så orolig för att bli igångsatt. Det ville jag verkligen inte. Jag ville att allt skulle komma igång av sig själv. Jag ville ha en riktig vanlig förlossning. Det hade jag ju längtat efter så länge nu.

Alla runtomkring oss blev också otåliga. Mina föräldrar fråga varje dag om inte bebisen kommit än. Dessutom var jag rädd för att bebisen skulle bli för stor så jag inte kan föda normalt.

 

Nu började jag också oroa mig lite inför förlossningen. Jag längtade verkligen till den för jag ville ha min bebis, jag orkade inte vänta längre. Men det som skrämde mig var tanken av komplikationer. Tänk om något skulle hända under förlossningen med bebisen? Att något går snett så både jag och bebisen får lida extra mycket. Är allting verkligen som det ska med bebisen? Eller tänk om jag måste göra kejsarsnitt för att bebisen är för stor?

Dessa saker var jag livrädd för och jag kunde ligga vaken på nätterna och tänka på detta.

 

Men jag försökte ändå vara positiv, och när förlossningen sattes igång så var dessa tankar borta och jag fokuserade bara på att jobba mig igenom värkarna och behålla lugnet. Jag ville inte få panik för då kunde allt gå åt skogen, jag var tvungen att fokusera på att föda och inte tänka så mycket på smärtan, utan att istället fokusera på andningen så värkarna blev lindrigare.

När värkarna väl var igång och vi åkte till förlossningen i Västerås så var jag livrädd för att värkarna skulle avta, för nu ville jag verkligen föda och jag ville ha smärta för då visste jag att jag äntligen skulle få bli mamma och hålla i min efterlängtade bebis.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0