GRAVIDITETEN

Jag har fått en fråga här på bloggen ifall jag kan skriva om hur det kändes att vara gravid, hur barnet skulle se ut och ifall jag var rädd att inte kunna bli gravid. Så nu tänkte jag skriva lite om det.

Att vara gravid är ju något mycket speciellt. Om man inte blir gravid som kvinna så går man verkligen miste om någonting. Dock finns det de som inte kan bli gravida, och de tycker jag faktiskt synd om. För att vara gravid är det bästa en kvinna kan göra. Att bära ett barn i nio månader och sedan föda det. Går inte att beskriva känslan.
Men att vara gravid är också en enormt stor påfrestning. När jag blev gravid så började jag må dåligt på en gång. Jag spydde varje dag, och om jag inte åt så spydde jag. Jag var tvungen att äta med jämna mellanrum så att inte blodsockret skulle sjunka så lågt. Åt jag för mycket så spydde jag, eller fel mat.
Jag kunde inte äta kött, kyckling, mango och sallad hade jag ganska svårt för. Fisk gick däremot jättebra. I början åt jag mest bara Piggelin och mariekex. Det var en jobbig period. Jag spydde konstant och blev väldigt svag, gick ner i vikt också ganska mycket. På slutet av graviditeten började jag kunna äta lite mer, dock inte kött eller kyckling. Spydde bara jag tänkte på köttfärslimpa. Kan fortfarande inte äta det.
På slutet blev man också stor och klumpig. Jag var också enormt glömsk.
Ibland fick jag gå upp på nätterna och äta för att jag var så hungrig, och åt jag inte så blev jag så fruktansvärt illamående så jag spydde. Fick alltid ha mat med mig vart vi än åkte. Äpple hade jag alltid hemma och i väskan. Banan var för mosig och geggig så det klarade jag inte av, inte heller potatismos. Helst torra saker. Knäckebröd gick bra. Det fick inte vara för "slaffsigt". Matos blev jag illamående av, så jag kunde inte laga mat själv. Jobbigt. Jag som tycker om att laga mat. Jag kunde inte ens gå in i kylskåpet för jag tyckte det luktade illa där. Klarade inte av lukten för jag spydde av det. Cornflakes gick bra att äta till frukost. Jag blev enormt känslosam under graviditeten, kunde börja gråta för minsta lilla sak.

Trots allt det jobbiga, så fanns det så många positiva sidor. Att få se magen växa och känna bebisen röra sig samt sparka är en obeskrivlig känsla. Att få vara med och uppleva en graviditet samt förlossning är något mycket fascinerande. Även om det gör ont när magen växer, känns som mensvärk, eller när man har foglossning samt att revbenen spänner ut sig så är det ändå en upplevelse som man aldrig glömmer. Jag tyckte det var en fantastisk upplevelse som jag gärna vill vara med om igen. Jag saknar gravidmagen och känna barnet röra sig. Känna på magen och förstå att det är ditt barn som växer där inne. Man måste vara gravid eller ha varit gravid för att kunna förstå.

Vi funderade mycket över hur barnet skulle se ut, eftersom Wille är mörk och jag är ljus. Han har mörkt hår och bruna ögon, jag är blond och har blåa ögon. Det fanns så många olika  möjligheter om hur barnet kunde bli att se ut, och vem barnet skulle vara mest lik. Kanske barnet får brunt hår och bruna ögon men liknar mig, eller tvärtom att barnet får ljust hår och blåa ögon men liknar mest Wille. Blåa ögon, brunt hår? Bruna ögon blont hår? Ja... ni förstår. Vi funderade mycket på det. Men när Evangeline kom så var hon helt perfekt. Finare barn kunde vi inte ha fått. Jag funderar än idag över hur i hela världen hon kunde bli så vacker. Så perfekt.
Vi undrade mycket över om det var pojke eller flicka också. Jag trodde flicka från första början, jag hade det på känn. Dels var det för att jag blev så extremt överkänslig mot allt och spydde hela tiden. Men man kunde ju aldrig vara säker. Nästan alla trodde pojke, förutom min mamma som var heeelt säker på att det var en flicka. Jag hade spetsig mage och allt var framåt. Man såg inte att jag var gravid bakifrån.

Visst blev jag ju glad när jag var gravid, för då visste jag ju att allt fungerar, att jag kan bli gravid. Att min kropp fungerar som den ska. För det har ju alltid funnits en liten rädsla där "tänk om man inte kan bli gravid?"
För det skulle ju vara jättehemskt. Man vill ju att kroppen ska fungera, och som kvinna så vill man ju också kunna föda barn för det är ju ens främsta "uppgift" kan man säga. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Några andra orosmoment under graviditeten var ju kommer barnet att må bra? Kommer vi få ett normalt barn? Tänk om något går fel under förlossningen? Alltså den vanligaste oron. Men det hör till, det betyder ju bara att man kommer bli en bra och skyddande mamma. Man vill ju alltid det bästa för sitt barn.




Gravid i vecka 39




Evangeline 3 dagar gammal.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0