Evangelines hårda fall blev en enorm rädsla

Nu har jag inte bloggat på ett par dagar, och det beror på att jag haft det ganska jobbigt och har helt enkelt inte hunnit. Nu sa jag berätta lite om händelsen som fått mig att må dåligt.

I söndags var jag ute med min fina dotter och lekte, hon hade sina nya Hello-Kitty skor på sig. Det var första gången hon stod ute i snön. Vi skulle åka till Skultuna julmarknad. Jag satt bredvid Evangeline hela tiden. Efter en stund reste jag på mig för att vi skulle gå till bilen. Då stupade Evangeline rakt ner i backen, och det hördes en ordentlig smäll. Hon ramlade och tog emot sig med huvudet, och sådan otur hon hade för hon stod på gräs men lyckades landa på betongplattorna. Det var helt tyst och jag fick panik. Wille tog snabbt upp henne, och först då började hon gråta. Vi vet inte, men hon kan ha varit avsvimmad en stund. Klockan var nu runt 14:00.
Jag började störtgrina för jag blev så otroligt rädd. Och jag har tagit all skuld på mig och känt mig som världens sämsta mamma. Om jag bara hunnit ta tag i henne. Även om jag är medveten om att man inte kan skydda dem från allt, så känner jag mig ändå värdelös.
Hon verkade må ganska ok efter ett tag och vi åkte till Skultuna julmarknad. Där borta upptäckte jag att hon inte orkade fokusera och hon var svår att få kontakt med, och hon ville knappt äta. Men hon fick i sig lite pepparkaka. När vi kom hem igen så skulle hon få lite gröt. Då började hon spy upp allt. Jag blev orolig, för hon åt knappt någonting. Sen fick hon blåbärssoppa och hon spydde även upp det. Sen tog vi tempern och hon hade 39.3 i feber, plus att hon var ganska vimsig. Då ringde jag till sjuksårdsupplysningen och fick tala med en manlig sjuksköterska. Jag skakade som ett asplös när jag ringde, jag var jätterädd för att det skulle vara nåt allvarligt med flickan. Han skickade oss till akuten, inte till barnakuten då de inte har någon kirurg. Jag hade fullt upp med att hålla Evangeline vaken i bilen, men vi kom dit på fem minuter, fast det kändes som världens längsta fem minutrar.
Inne på akuten fick vi vänta i nästan två timmar innan vi ens fick någon hjälp av en läkare. Dåligt. Är det inte meningen att det ska vara en akut? Dit folk kommer som behöver direkt hjälp!? Wille gick och sa till undersköterskorna att vi väntat så länge och att Evangeline snart somnar. Då fick han till svar att han skulle låta henne somna. Då blev jag sur. Ska man verkligen låta ett barn somna när denne slagit i huvudet hårt? När läkaren tillslut kom in så konstatera han att vi var tvugna att stanna kvar över natten på observation.
Vi gick upp till avd. 64 Nord där vi fick en jätteduktig och snäll sjuksköterska. Evangeline fick två alvedon mot febern. Jag låg bredvid min lilla flicka i sängen, medan Wille hämtade saker hemifrån som vi behövde. Klockan var nu runt 3-4 på natten. Evangeline tog tag i min arm och låg och smekte den med sin lilla hand. Jag tror hon kände av min oro. Tänk att hennes beröring kan göra så otroligt mycket.
Sköterskan/or kom in varje timme och väckte upp Evangeline för att se så hon vaknade ordentligt. Jag vaknade också varje gång de kom in, fast jag sov aldrig riktigt helt och hållet för det kunde jag inte. Wille kunde heller inte sova helt. Klockan sju kom sköterskan in sista gången och sa att läkaren kommer vid åtta, då de var tvugna att titta till henne varje timme. Vid 10 kom en sköterska in och sa att läkaren skrivit ut oss. Det absurda var att han inte ens varit inne hos oss och tittat till Evangeline. Närmare 11 kom han in och titta till henne, då sköterskan fått lov att hämta honom. Han såg bara på henne och sa att allt var ok.
Ibland blir man så otroligt trött på vården, att den inte kan fungera bättre än vad den gör idag. Vi åkte hem och har sedan dess observerat Evangeline noga. Hon skydde upp all gröt när vi kom hem, sen var hon vingligare än vanligt när hon gick. Nu har det gått tre dagar sen händelsen och hon äter fortfarande inte så mycket, men hon har fått behålla det lilla hon får i sig. Vi har försökt hålla henne lugn och stilla, då hjärnskakning misstänktes.

Barnmorskan sa till mig: "Ditt barn kommer aldrig någonsin bli så säkert igen som denne är i din mage". Jag trodde inte på henne då, men nu inser jag hur rätt hon faktiskt hade.


Kommentarer
Elin svarar :

Usch vad hemskt. Hoppas att allting blir bättre med Evangeline <3

2010-11-24 @ 13:52:31
URL: http://lundevallll.blogg.se/
zandra

Usch vad hemskt!! kan förstå att du kände att dte var ditt fel men dte var det ju inte... Men stackars er, det är så hemskt när det händer olyckor. Hoppas allt blir bättre och att hon mår bättre snart. Måste kännas så jobbigt som förälder att inte riktigt kunna veta vad det är och känna sig ganska hjälplös. Man vill ju göra allt för sitt barn.



Tycker det var dåligt av sjukvården, att dom inte kollade riktigt ordentligt.



Ha det bra och hoppas Hon blir bra snart!



mvh zandra



p.s när jag läste så rös det i hela kroppen.

2010-11-24 @ 19:25:04
URL: http://zlove.blogg.se/
Jenny

Ja, akuten i ett land som vårt är inte snabb, det ska gudarna veta. Vid två tillfällen har min systers flicka slagit upp sår som behövts sys men eftersom det tar så lång tid så förstörs sårkanterna och man kan lika gärna åka hem igen och resultatet är att man suttit där i onödan. Nej, akutvård ska man bara söka om man i princip är halvdöd. Jag har, med mina astmaanfall ändå fått sitta i flera timmar och tagit bricanyldos efter bricanyldos för att inte tjocka igen helt. Här kan vi nog intressera oss lite för privatvård, tror du inte att det skulle se annorlunda ut då? :D

2010-11-28 @ 21:41:24
Elin svarar till Jenny

Ja det är ju skandal! Människor hinner dö innan de får hjälp, om inte annat så hinner de lida väldigt mycket och situationen förvärras. Jag tror nog att provatvård skulle vara ett bättre alternativ än vad vi har idag! :)

2010-11-28 @ 22:53:18
URL: http://elinalice.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0