Grubblande...

Hej mina kära bloggläsare!
Det var ett tag sedan. Har fullt upp med examensarbete och dessutom har jag gått och blivit sjuk.
Dels så träffar man många människor i skolan och inte nog med det så har jag min dotra på dagis, där det simmar runt massvis med baciller. Känns lite dumt att misslyckas att inte bli sjuk liksom...
 
Förutom detta så har jag grubblat mycket den senaste tiden. Jag är nog en sådan; en grubblare.
Har hänt ganska mycket den senaste tiden, mycket negativa saker. Jag är mest sur, bitter och arg. Vissa saker kan man helt enkelt inte förstå. Jag tycker att jag alltid ställer upp för andra människor i ur och skur. Vrider och vänder på saker för att få det att gå ihop till den andres bästa. Men när det är min tur så är det inte en enda som ställer upp. Det verkar vara lättare att säga nej istället för att "slösa" sin tid på mig. Kanske avundjukan slår till, vad vet jag!? Det är lustigt hur man tror att folk är ens vänner, kanske till och med bästa vänner, men när det väl kommer till kritan så finns det ingen där för dig.
Man kämpar och kämpar men aldrig visas någon uppskattning. Man bjuder folk till ens stora dag, men var det rätt eller fel? Hm... man funderar nu i efterhand. Man tänker: "Någon dag är det min tur att få vara uppskattad" men ack så fel man kan ha. Som jag sa innan, jag är mest sur, arg och bitter nuförtiden.
Ingenting känns roligt längre, allt är bara så orättvist. Många tårar faller och jag har svårt att släppa saker. "Kunde jag gjort annorlunda?" eller "Om jag hade gjort så istället så kanske det hade gått bättre" är tankar som ständigt snurrar runt i mitt huvud. Finns ens vänner på riktigt? Kan man lita på andra människor? 
Jag hade förväntat mig så mycket, men fick NADA! Det är verkligen INGEN som bryr sig.
 
Den senaste tiden har jag kämpat som en tok med allt som hänt. Försökt bryta ned det och se det positiva i allt, men det är svårt när man ständigt blir påmind. Jag har ingen energi kvar och jag får dagligen kämpa med att se glad ut och försöka insamla ork till skolarbete. Livet är aldrig lätt, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.
Det borde jag veta vid det här laget nu. Men ändå hade man en liten gnutta hopp om att just inför denna speciella dag kommer jag ha turen på min sida. Jag är så besviken ska ni veta. Besviken på den mänskliga faktorn som är egoistisk och självupptagen. Även fast man bara ber om det lilla, så räknas det som för mycket begärt. Jag kan inte förstå, jag kan helt enkelt inte förstå mig på människor. Är det bara ett skal en del bär? Ett skal som yttrar sig som en riktigt vän som tycker om dig, fast innerst inne bryr de sig inte utan vill bara vara helt vanliga "trevliga". Jag vet faktiskt inte... Det är nog mycket jag inte vet. Därför är jag så otroligt förvirrad just nu.
Tänk om de man inte trodde var så bra vänner är dem som egentligen hade ställt upp och brytt sig?
Det är en massa "tänk om" numera. Jag hatar att grubbla, men varför kan saker och ting aldrig vara på sin rätta plats när det gäller mig? Varför ska det alltid vara så besvärligt?
Jag har aldrig känt mig så ensam och utelämnad som nu. Ingen som ser hur mycket man jobbat, kämpat och brytt sig. All man for themselves.  Det är inte förrän det gäller som man inser. Vissa säger att det är avundsjuka. Att jag fick det andra inte fick och att de då inte vill ställa upp, trots att jag ställde upp för dem. Men jag vet faktiskt inte.
 
Det som har hänt har redan hänt och man kan aldrig gå tillbaka och ändra på saker och ting. Därför vore det ju lättast att bara släppa det och leva med det. Men det är inte så lätt när man har massa funderingar inom sig.
Kanske detta inlägg låter som att det är så snyd om mig, men det är inte det jag vill proklamera.
Det är helt enkelt så det ligger till, och jag är väldigt förvirrad. Jag har inte överdrivit och blivit för känslomässig. Tyvärr så är det sanningen. Det enda jag hade önskat var en gnutta uppskattning och uppmärksammande av diverse såkallade "vänner" som kanske inte ens existerar. Men detta vill jag heller inte dra alla över samma kam. För det finns ändock ett fåtal som ville ställa upp för mig, men det var helt enkelt en omöjlighet just då. Sen finns det andra som enbart hör av sig när de ser att man far illa, men som i vanliga fall inte ens bryr sig. Speciellt inte när det går bra för en. Kanske det är roligt att se dåliga saker hända den andre? Antar att det finns människor till allt... Är det någon annan som känner igen sig? Eller är jag ensam om denna problematik?
 
 
PUNKT.
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0