"Den perfekta möhippan"

Jag trodde jag hade bearbetat och glömt alltihopa. Slätat över allt och trott att det var glömt. Men ibland bubblar det upp till ytan och jag blir påmind. Men jag ska börja från början.
En av de allra viktigaste dagarna i en kvinnas liv är när hon gifter sig. En dag då hon får känna sig speciell och i fokus. Men i hela det paketet tillhör också en möhippa, där vännerna uppvaktar den blivande bruden och utför roliga halvgalna saker tillsammans. Något som man aldrig glömmer. Jag önskar att det hade varit så för mig, men istället kan jag inte glömma de vänner som aldrig ställde upp.
Min syster och mamma hade ordnat en "den perfekta möhippan". De hade lagt ned så mycket energi och planering barkom den, för att ge mig en dag som jag förtjänade. Det är första gången någonsin min syster är så engagerad i mig och det kändes stort för mig. Jag är så enormt tacksam för att de i alla fall försökte och lade ned så mycket tid på lilla jag. Att planera ett stort bröllop helt själv samtidigt som du studerar heltid var inte lätt. Det tog mycket tid och mycket ork. Jag hade verkligen behövt uppvaktning och fått göra något roligt under den tuffa tidsperioden.
Min syster, som även var brudtärna, och mamma hade lagt ned planering bakom min klädsel och fixat slöja. De hade utformat ett noga planerat program med en hel dag. Först skulle de kidnappa mig och vi skulle åka limousine, sedan skulle vi bowla och även äta mat där. Min syster hade fått ett förmånligt pris då det var en annan möhippa som skulle hållas samma dag där och vi skulle få äta med dem. Därefter skulle vi åka på spa, dit alla inte behövde följa med om de inte ville. Det var min perfekta möhippa det. En sådan jag hade varit så ärad av att få uppleva.
 
Redan innan det ens var på tal om att jag skulle gifta mig så gick jag och drömde om min möhippa. Det är något många tycker är mindre viktigt, men jag tyckte det var en del av hela paketet när man gifter sig.
Jag gick och funderade på vad jag skulle vilja göra och drömde mig bort hur det skulle vara att alla vänner tillägnade en dag till bara mig. Så bortskämd har jag aldrig varit så jag fått något liknande.
Två månader innan bröllopet gick jag varje dag ivrigt och väntade och undrade när mina vänner skulle komma och kidnappa mig och vad vi skulle göra. Men dagarna gick... och några dagar innan bröllopet ringde min syster till Wille och var väldigt upprörd. Vi satt i bilen och skulle in till ica Maxi och handla. Jag var glad och lycklig den dagen. Solen sken och humöret var på topp. Men jag hörde på Willes röst att något inte var bra.
När han lagt på luren såg han på mig och såg väldigt besviken och nästan arg ut. Jag trodde det hade hänt något allvarligt. Sen utbrister han att det kommer komma fram förr eller senare så det är lika bra att du får reda på det nu. Då berättade han att min syster försökt ordna en möhippa och inte en enda av dina vänner vill ställa upp. Då kände jag hur tiden stannade. Hur jag snabbt gick från att vara glad till besviken, arg, ledsen och förvirrad. Jag började rabbla upp namn på mina vänner och Wille sa "tyvärr".
Vi gick in och handlade, men jag var i en bubbla av förtvivlan. Jag kunde inte förstå det, det gick inte att förstå.
När vi kom hem fick jag utforma en lista på de vänner som jag trodde skulle ställa upp. Det var över 10 personer. Kändes dock inte som min uppgift att ens behöva göra. Det var inte ett mysterium längre, utan det övergick till desperat försök till att få ihop en möhippa. Min syster fick den och ingen av dem ville heller ställa upp. Där stod jag, ensam och övergiven. Inte en enda som ville ägna en dag åt mig. Den dagen kommer jag aldrig få tillbaka. Det är en tidsperiod i mitt liv som nu är förbipasserad och jag kommer få leva med det resten av mitt liv. Det är ingenting jag kommer på något sätt kunna få tillbaka. Jag får leva med drömmen och tanken av hur underbar möhippa jag kunde haft. Hur mycket vi skulle skrattat och vilken energi jag fått mitt i allt kaos och bröllopsstress. Jag får fortsätta drömma om min möhippa, precis som jag gjorde innan jag var gift. Enda skillnaden nu är att jag vet att det är för sent och att jag aldrig fick uppvaktning av mina vänner. Kanske är det så att man inte får hoppas på för mycket, att man inte ska ha drömmar för man blir bara så otroligt hjärtekrossad. Jag har nog aldrig känt mig så ensam, utelämnad och oviktig som jag gjorde då - och gör även än idag när jag tänker tillbaka.
 
När min syster märkte att en efter en tackade nej så försökte hon byta dag, men inte ens då ville de ställa upp. När inte det gick så bad hon mina vänner enbart gå ut och äta middag på kvällen och stunta i allt det andra, men inte ens det kunde någon ställa upp på. Men jag gav inte upp. Trots att jag visste omständigheterna så gav jag inte upp tron på mina vänner. Men dagen innan bröllopet så tänkte jag: "Nej... det blev inget för mig, jag fick ingen möhippa." Jag ville bara bryta ihop just då, men visste att jag var tvungen att hålla ihop för imorgon var det ju min stora dag. Problemet var att jag undrade ifall de gäster som kom till bröllopet ens var lyckliga för min skull, om de ens såg värdet i mitt bröllop och hur pass mycket uppofringar jag gjorde inför det. Hur mycket jag lagt ned min själ på allt, från dekorationer till de större delarna.
 
Många tycker att möhippan inte är så viktigt, men de flesta som sagt det har haft sina möhippor och behöver inte känna som jag gör idag. För mig är det en stor bit av bröllopspaketet som fattas.
Jag förstår inte än idag hur det kunde bli så. Hur ingen av alla mina vänner ville ställa upp för mig. Jag tror ingen förstår hur jag verkligen längtade att få göra denna sak en enda gång i livet. För mig var det viktigt och betydelsefullt även om det inte är det för andra. Jag tycker det känns oerhört tråkigt att bli så enormt nedstämd och ledsen efter den dag som ska vara den lyckligaste i ens liv. Allt känns bara så orättvist. Jag har alltid ställt upp för andra, även om jag inte mått bra själv eller haft annat att göra. Jag har omplanerat bara för att kunna ställa upp. Jag har kunnat offra mig och ge andra personer något som är betydelsefullt för dem i deras situation.
Det var tufft på bröllopet och se allas ansikten och vara så oviss om vilka som verkligen är glad för min skull.
Jag bjöd folk till mitt bröllop som var så enormt personligt och för mig är en bröllopsinbjudan en ära. Att man ska få närvara när två människor ingår äktenskap. Men att känna den sorgen jag gjort i mitt hjärta gör än idag ont.
Ibland kanske det är så att de man tror är ens riktiga vänner bara är trevliga personer som egentligen inte skänker en omtanke till dig. Det är mycket grubblande som farit runt i mitt huvud må jag säga. Är det jag som är så dålig? Är det ingen som tycker om mig? Är jag inte värd att fira? Kan man inte offra en enda dag eller några timmar av sitt liv för min skull, för något som skulle betytt så mycket för mig? Jag kan inte svara på dessa frågor, men det går ändå inte undgå dem. 
 
Jag önskar att jag kunde berätta om den dagen jag hade min möhippa och alla roliga saker vi kunde gjort och visat er alla bilder som togs. Men istället får jag delge denna berättelse som inte är det minsta rolig, allt känns bara så tragiskt. Att ingen verkat bry sig gör mig så ont i hjärtat. Jag kan inte vara stark och bita ihop när det gäller detta, jag måste få erkänna idag att jag är ledsen och jag känner att jag inte orkar hålla ihop. Jag kan inte låtsas som ingenting hänt. Det har gett mig alldeles för mycket sorg för att kunna släta över det.
Min syster och mamma var så otroligt besvikna och de kunde bara tänka tanken av hur besviken jag då var. De kunde inte riktigt förstå vad det är för vänner jag har. Dessutom är jag ganska nyinflyttad i Västerås och fått nya vänner. Men det känns som jag står i ett mellanläge. Jag duger varken för mina "gamla" vänner eller för mina "nya". Jag har suttit och bölat medan jag skrev dessa ord. Fått stanna upp i skrivandet och torkat tårarna. Det är för djupa sår som rivs upp igen bara jag tänker på det. Jag hade bara bett om en dag - en dag som jag aldrig mer kommer få tillbaka i livet.
Jag ber inte om att folk på något sätt ska tycka synd om mig, utan jag ville bara delge denna berättelse om hur jag upplever det hela och vilken process det varit för mig. Livet är inte alltid lätt, men jag hade hoppats på att för en gångs skull få någonting ordnat för min skull. Jag har aldrig fått någonting serverat och det fick jag inte denna gång heller. Nu får jag leva med detta som dagt; att alltid fundera över hur det kunde bli som det blev och varför just jag är så obetydelsefull.
 
Det var inte lätt att se alla som skulle gifta sig i nära anslutning till min bröllopsdag och även de som skulle gifta sig veckor efter mig hade sina möhippor. Bilder kom upp på facebook och jag blev ivrig på att få veta vad mina vänner skulle hitta på med mig. Men desto längre tiden gick och jag fick reda på det tråkiga nyheten blev jag mer och mer deppad. Först trodde jag min syster ordnat en kryssning och då kunde jag förstått att folk inte kan, men nu var inte fallet så. Det var en möhippa som inte skulle kostat mycket ekonomiskt och den skulle hållas i stan. Det hade bara behövts två personer för att det skulle kunna blivit av.
Min syster fick ringa tillbaka till alla olika ställen där min möhippa skulle varit och berätta att hon måste ställa in.
Denna besvikelse får jag stoppa i ryggsäcken och bära med mig. Jag önskar att jag kunde berättat om hur fantastiskt allting var innan bröllopet, men istället måste jag säga att det var mycket slit och mycket besvikelse.
 
Jag hoppas ingen blivande brud behöver uppleva det jag fått göra. Jag önskar er "den perfekta möhippan" och se till att njuta av dagen. Glädjs åt de vänner ni har som ställer upp för er och som planerar en dag i din ära och som tar sin tid till att göra din dag så lyckad som möjligt. Jag vet att jag hade uppskattat det. Den dagen kommer du aldrig få tillbaka.
 
 
 


Kommentarer
Therese

Usch vilken historia, jag fick fan tårar i ögonen när jag läste detta.

2013-01-22 @ 02:01:53
URL: http://engsir.blogspot.se/
zandra

usch stackars dig... tycker det är tråkigt att dina "vänner" inte ville vara där med dig. tur att du har en sån fin och underbar familj.

2013-02-02 @ 17:53:04
URL: http://zlove.blogg.se
Frida

Hej! Jag hittade din blogg när jag surfade runt på nätet för att försöka att hitta andra som varit i min situation (utan möhippa) och som kommit över det. Vill bara säga att din berättelse är väldigt gripande och mycket lik min egen. Har läst flera av dina inlägg nu och vill också säga att du verkar vara en fin person som verkligen förtjänade ett bättre minne. Kram

Svar: Tack snälla Frida det var fint av dig!
Elin

2017-07-06 @ 06:09:23


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0