Min dotter och jag

 
 
 
 
Min dotter och jag. Tänk att man kan älska en annan människa så otroligt mycket. När livet känns surt och ingen annan tycks bry sig - inga vänner som sänder iväg en liten omtanke efter alla omständigheter som livet givit; då finns alltid min dotter där. Utan henne skulle jag vara ensammast i hela världen. Hon älskar mig för den jag är och inte för hur jag ser ut. Hon kramar mig fast jag ligger och är sjuk då de flesta inte skulle närma sig på grund av smittorisk. Hon pussar mig alltid god natt och säger att hon älskar mig. Hon är den som får mig skratt och gråta. Hon tröstar mig när jag är ledsen. Hon är den som givit mig lycka, rädsla, glädje, oro och massa kärlek. Livet fick en annan mening och jag fick ett stort ansvar när jag blev moder till denna underbara prinsessa. Jag har aldrig känt mig så älskad för den personen jag är som av henne. Hon sätter aldrig en stämpel på mig, hon drar inga slutsatser om hur jag är på grund av mitt utseende, hon bryr sig inte om jag är en flitig student. Det enda hon bryr sig om är att jag finns intill henne varje dag. Att jag håller henne i handen när hon är rädd, att jag kramar och pussar henne när hon är ledsen och skrattar med henne i roliga stunder. Hon säger alltid att jag är hennes bästa vän. Det är så skönt att få vara helt neutral med henne utan att samhället sätter en prägel på vem man är eller ser ut att vara. Hon ser inte på mig med dömmande ögon, i hennes ögon är jag en förebild. Att få känna sig så viktig och värdefull är det finaste livet kan ge. Att få uppfostra Evangeline till den fina människa hon redan nu visat sig vara är den bästa erfarenheten jag tilldelats. Jag instämmer med ordspråket: "En mors kärlek varar förevigt".


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0