Lördagens olycka

Jag tänkte berätta om lördagens äventyr. Det var kväll och det var skönt väder ute. Vi tänkte åka ut med bilden på en kvällstur. Evangeline hade två godisar i handen och snurrade, tappa balansen och halkade till. Hon föll hejdlöst ned mot golvet och vi hörde en rejäl smäll. Det värsta var att allt gick så snabbt och vi både stod i närheten men hann inte få tag i henne. Hon föll pladask och låg kvar helt still en stund, då tänkte jag " det gick nog bra eftersom hon inte gråter". Men vi båda var snabba med att plocka upp henne och då började hon störtgrina. Tårarna bara forsa och hon gallskrek. Wille sprang in med henne på toaletten, hon fick stå på toastolen medan han hämtade is att kyla ned med. Men vad vi än gjorde så var det inte bra. Vi fick inte röra henne och hon hade ont. Ingen tröst hjälpte. Hon fick en stor bula i pannan och hade alltså slagit i stolskanten och inte tagit emot sig med händerna då hon höll godis i dem, hon tog emot sig med huvudet istället. Bulan uppkom bara efter någon sekund. Den var blå och röd samt såg lite blodig ut. Den såg väldigt otäck ut. Eftersom det var en rejäl smäll bestämde vi oss för att åka direkt in till akuten utan att först ringa 1177. När jag frågade Evangeline vad som hänt så berättade hon att det var som att hon sov, det var svart och sedan vaknade hon och det gjorde ont och hon börja skrika. Därav visste vi inte ifall hon var avsvimmad några sekunder när hon bara låg still på golvet efter fallet.
Vi kom in till akuten och jag berättade vad som hänt. Vi fick prata med en sjuksköterska ganska snart som gjorde en prioritering. Barn med "skallskada" är alltid allvarligt då det kan gå snabbt i försämring. Vi behövde inte vänta så länge i väntrummet innan vi blev uppkallade. Jag hörde va mig till mina föräldrar dessförinnan och de kom till akuten med dricka till Evangeline då hon var så otroligt törstig. Det var hon redan hemma och fick bara lite vatten av mig då jag inte visste om hon var lite chockerad efter fallet. De hann vara med en liten stund i alla fall innan vi blev uppropade. Vi fick träffa läkare som gjorde neurologisk bedömning och beslöt att vi får stanna kvar på observation under natten, men att vi troligtvis får åka hem nästa dag. Evangeline var så duktig och förklarade vad som hänt och följde läkarens instruktioner. Därefter gick jag ut till väntrummet och berättade för mina föräldrar att vi blir kvar över natten. De åkte sedan hem och jag gick tillbaka till rummet där Evangeline och Wille väntade. En sjuksköterska kom in och satte id-band och emblasalva på handen och armvecket då hon skulle få pvk och dropp under natten eftersom hon skulle fasta. Evangeline var så duktig även då. Transporten kom och visade vägen för oss till avdelning 64 där vi skulle övernatta. En barnsjuksköterska mötte oss och vi fick förklara händelseförloppet igen och hon visade oss runt på avdelningen och sedan vägen till vårt rum. Det var ett observationsrum och vi fick dela det med en annan famil (en pappa och hans dotter). De låg redan och sov för klockan var nu närmare halv 12 på natten. Vi satte ihop två sängar som vi fick trängas i under natten. Dock fick inte jag tillgång till någon mat trots att vi sa att jag är gravid och behöver småäta pga illamående. Barnsjuksköterskan sa att jag får äta på morgonen vid frukost. Wille fick åka hem en sväng och hämta lite småplock till mig. Barnsjuksköterskan kom in igen och förklarade att de inte ska sätta dropp och tog bort plåstren samt emblasalvan (bedövningssalva). Hon fick inte äta under natten men det var ok att dricka.
Det var svårt att sova och var tredje timme kom barnsjuksköterskan in och väckte Evangeline. Första gången vid 3-tiden var hon svårväckt. Hon ville inte vakna och hon kikade bara med ett öga, men för att uppfylla kriterierna var hon tvungen att öppna båda ögonen och säga om hon hade ont någonstans samt vart hon var. Andra gången vid 5-tiden gick mycket bättre. Då vakna hon lättare och hon hade inte ont och sa att hon var på sjukhuset. Som tur var hade jag tagit med hennes käraste grodis. Det var det första jag tänkte på innan vi åkte till akuten. Jag tog med mig den blåa muminväskan som var packade med banan, blöjor och våtservetter och så stoppa jag ned grodis. Evangeline blev överlycklig när hon fick sova med sin grodis på sjukhuset.
Det var inte lätt att dela rum med två andra. Jag fick en hostattack under natten, det kittlade i halsen och jag bara hostade. De andra som lågg tätt inpå börja svänga i sängarna och jag tänkte "snart blir vi tillsagda och utslängda". Men de sa ingenting till oss. Evangeline ville inte sova först när vi kom in på rummet heller utan hon ville prata med mig högt, då fick jag säga till henne att viska. Men vi var så pigga just då för vi var uppjagade av händelsen. När Evangeline somnat så försökte även jag sova. Men då kom hostattacken, Wille börja snarka, Evangeline skulle väckas för observation, bebisen sparkade och böka i magen , läkaren kom in och skulle observera de andra som låg i rummet, jag låg och väntade på att barnsjuksköterskan skulle komma var tredje timme osv.
Vid 8-tiden gick vi upp och åt frukost. Jag hade så fruktansvärt ont i halsen efter hostattacken. Evangeline var sugen på att gå upp och leka. Vi gick för att äta frukost och jag åt en macka med marmelad och drack varm choklad. Mycket skönt för halsen. Evangeline däremot ville inte äta nåt förutom en liten kant på smötgåsen och en gurkskiva. Inte ville hon dricka heller. Hon ville bara iväg till lekrummet. Läkaren kom till oss med en sjuksköterska och läkaren fick skaka hand med grodis istället för Evangeline. Hon frågade om allt varit bra under natten och eftersom det varit det så fick vi åka hem och id-bandet blev bortklippt.
Det kändes så skönt att få åka hem. Vi trodde att vi skulle få vänta hela dagen på läkaren.
 
Vi som bara skulle ta en bildur, men fick ta en sväng till sjukhuset istället. Eftersom jag vet hur fort försämringar kan ske när det gäller barn och "skallskada" så var det ett klokt beslut att åka in på en gång. Man vågar inte ta risken och vänta hemma tills det blir försent. Dessutom hade vi inte kunnat sova hemma heller, för då hade vi ändå observerat henne hela natten.
   


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0